Signerat – Johannes Åman.
Nyckfulla chefer brukar varken få sina medarbetare att trivas eller växa. Den som inte vet vad som gäller blir ängslig och undviker att ta egna initiativ av rädsla för att hamna i onåd.
I många länder, inklusive Sverige, har skolan länge stått högt på den politiska dagordningen. Reformer har genomförts. Men initiativtagarna har snart varit lika missnöjda igen. Ofta har de lagt skulden för att allt inte blev som det var tänkt på lärarna. Och så har det kommit nya direktiv och gjorts nya omorganisationer.
Frågan är om inte alla mediciner som ordinerats bidragit till patientens dåliga hälsa. Liknar inte politiker och skolbyråkrater i oroväckande hög grad urtypen för den dåliga chefen, den nyckfulla, ständigt missnöjda?
I senaste numret av Pedagogiska magasinet gör skolforskaren Cristina Robertson en genomgång av de drag som utmärker riktigt skickliga lärare. Till dessa hör: höga förväntningar på eleverna, känslomässigt engagemang, förmåga att ge relevant feedback, tydlig fokusering på det väsentliga i undervisningen och förmåga att anpassa undervisningen till olika situationer.
De riktigt skickliga lärarna tar ett ansvar utöver vad som krävs av dem. Eftersom ingenting annat betyder så mycket för skolans resultat som att det finns skickliga och hängivna lärare borde de skolpolitiska huvudfrågorna lyda: Hur får vi fler engagerade och ansvarstagande människor att välja lärarbanan? Hur får vi fler som redan är verksamma i yrket att utvecklas i denna riktning?
Många länder, särskilt Sverige, tittar med intresse på Finland, som brukar hamnar i topp i internationella jämförelser av skolresultat. Vad gör de som inte vi gör?
Reformer har genomförts även där. Men de har varit färre och har kunnat förverkligas utan stora strider. I Finland har lärarna verkat i en miljö som präglats av stabilitet. Politikerna har visat dem respekt och tilltrott dem både förmågan och viljan att ta eget ansvar.
Den sidan av den finska framgångssagan har alla otåliga skolreformatorer haft svårt att ta till sig.