Signerat – Johannes Åman.
Blir jag stoppad på gatan av någon som uppger sig vara polis vill jag se legitimationen. Ska jag genomgå en operation känns det tryggt att veta att kirurgen verkligen är legitimerad läkare.
Men skulle det spela någon roll för mig att få veta att mitt barns lärare har en yrkeslegitimation? Inte ett dugg. Jag vill veta om läraren bryr sig om barnen och sitt ämne, om hon har förmåga att skapa struktur på undervisningen, lyckas väcka intresse för ämnet och kan göra det svåra begripligt.
Det krav på legitimation som regeringen vill införa riskerar att stänga duktiga lärare ute. Dessutom är åtgärden att vägra någon legitimation, eller att dra in den, en så drastisk åtgärd att den sällan kommer att användas.
Jonas Vlachos, som i går på DN Debatt varnade för att förslaget om lärarlegitimation kan sänka läraryrkets status i stället för att höja det, har goda argument för sin ståndpunkt. Men det finns en aspekt som han inte går in på: att det kan vara bekvämt och ekonomiskt fördelaktigt för både kommuner och friskolor att anställa lärare med bristfällig utbildning.
Införandet av yrkeslegitimation ska därmed inte ses som en offensiv åtgärd för att höja kvaliteten på lärarna utan mer som en statlig försvarsåtgärd. Skolor ska inte kunna spara pengar på att ta in billiga, otillräckligt utbildade lärare.
Som ett försök att försvåra osund konkurrens kan legitimationssystemet möjligen accepteras. Men tro inte att detta är en viktig åtgärd för att höja kvaliteten på undervisningen i landet skolor, för det är det inte.
Om höjd kvalitet på undervisningen är målet måste man i stället intressera sig för frågor som handlar om hur skolvardagen ser ut: Hur skapas arbetsförhållanden som får hängivna och driftiga lärare att orka fortsätta i yrket? Och hur underlättas erfarenhetsutbyte mellan lärare?
Statliga interventioner kan ibland vara nödvändiga. Men om de görs utan förståelse för att resultatet kan bli en byråkratisering av yrket som sänker dess status och får de bästa att ge upp, så motverkas syftet.