Lärarfacken och SKL borde ägna större kraft åt att försöka närma sig varandra i frågor som rör kompetensutveckling och undervisningens kvalitet.
Lärarfacken siktar högt. I årets avtalsrörelse har de satt upp 10 .000 kronor mer i månaden som mål. De tänker sig inte att det ska nås i ett enda steg men vill att årets avtal ska innebära ett stort första kliv.
För två år sedan var det arbetsgivarsidan som gick ut hårdast. Den gamla tvisten om lärarnas arbetstid skulle äntligen lösas. Rektorer som så önskade skulle kunna införa vanlig 40-timmarsvecka i stället för det dåvarande avtalets 35 bundna timmar plus 10 timmars förberedelser och efterarbete på eget ansvar.
Varför detta var en sådan ödesfråga lyckades Sveriges Kommuner och Landsting aldrig förklara. I stället för begripliga argument använde SKL en hård retorik som fick lärarna att känna sig misstänkliggjorda: Betraktade arbetsgivaren de 10 timmar som lärare själva disponerade som ett slags fritid? Sågs lärarna som opålitliga smitare? Eller betraktade SKL uppgiften att undervisa som så okvalificerad att den inte krävde några förberedelser?
Riktigt så illa var det säkert inte. Men det var illa nog att SKL hade en så ogenomtänkt förhandlingsstrategi att relationen med lärarna skadades. Att SKL till sist tvingades ge upp striden om arbetstiden var i sak bra men fick inte arbetsgivarsidans sätt att driva avtalsrörelsen att framstå som klokare.
Det är naturligt att den som gjort bort sig tar det försiktigare nästa gång, liksom att motparten kan se ett tillfälle att flytta fram positionerna. Men avtalsrörelsen är inte bara en kraftmätning mellan fack och arbetsgivare. Det är också ett tillfälle för parterna att skapa bättre förutsättningar för den verksamhet som de tillsammans har ansvar för.
Både arbetsgivare och fack sätter gärna likhetstecken mellan det egna intresset och allmänintresset. För två år sedan hävdade SKL att undervisningens kvalitet stod och föll med att rektorerna fick större kontroll över lärarnas formella arbetstid. Nu försöker de två lärarfacken få 10.000 kronor i månaden till lärarna att framstå som en nödvändig förutsättning för att svenska företag ska kunna hävda sig i den internationella konkurrensen.
Lärarfacken har mer rätt nu än SKL hade då. Vem som helst begriper att lönen och arbetsvillkoren inte kan försämras hur mycket som helst utan att det påverkar rekryteringen till yrket. Om de som har möjlighet att välja andra karriärer i allt högre grad väljer bort läraryrket blir urvalet negativt.
Ändå finns det två problem med kravet på 10.000 kronor mer. Det mest uppenbara är att det bäddar för konflikt och besvikelse. Det andra är att det riskerar att ge förhandlingarna en alltför snäv inriktning på just lönefrågan.
Efter förra avtalsrörelsens hårda motsättningar i arbetstidsfrågan borde parterna denna gång inse fördelarna med att närma sig varandra med större öppenhet.
Det finns delar av en förhandling där den ena sidans vinst i lika hög grad ses som en förlust av den andra sidan. Men ofta är intressena åtminstone delvis överlappande.
I lönefrågan har arbetsgivarna ekonomiskt intresse av att spjärna emot. Om lönen sjunkit så lågt att det blir svårt att rekrytera och behålla kompetent personal bedrar dock snålheten visheten. Efter att lärarna under mycket lång tid fått se sina löner tappa i värde i förhållande till andra yrkesgruppers har denna gräns passerats.
En framsynt arbetsgivare måste i dag ha en strategi som syftar till att höja yrkets status. I ett sådant perspektiv kommer man inte runt lönefrågan. Samtidigt finns det andra aspekter som kan betyda minst lika mycket för både statusen och möjligheterna att behålla kompetenta och engagerade lärare i yrket. Dit hör arbetstiden och arbetsmiljön i vidaste bemärkelse.
Frihet när det gäller att själv få planera och styra arbetet kan betraktas som en förmån eller ett privilegium. Men graden av frihet säger också något om ett yrkes status. När anställda känner sig fjättrade och omyndigförklarade förlorar de inte bara en känsla av värdighet utan också lusten att ta egna initiativ och göra det lilla extra som krävs för ett riktigt gott resultat.
Ett område som mer entydigt måste betraktas som gemensamt är kompetensutveckling. Möjligheter att utvecklas i yrket gör det intressantare och mer stimulerande för de anställda. Och vad borde vara viktigare för kommunerna som huvudansvariga för skolan än att lärarna målmedvetet arbetar med att höja kvaliteten på sin undervisning?
Skolan är för viktig för att parterna ska hantera avtalsrörelserna som kraftmätningar om en fråga i taget.