Skolverket har gått igenom internationell och svensk forskning för att förstå varför dagens svenska elever inte kan lika mycket som de jämnåriga kunde på 1990-talet. Lärartäthet och klasstorlek spelar inte så stor roll. Inte heller lärarnas formella behörighet. Den ökade invandringen anses bara ha marginell betydelse.
En viktig förklaring är att lärarna har abdikerat från undervisningen. Fyra av tio elever får stödundervisning av specialpedagog någon gång under sin grundskoletid, vilket innebär att många lärare förklarar sig inkompetenta att själva klara ut väldigt vanliga problem. I specialundervisningen eller lågnivågrupperna är kraven ofta låga och prestationerna därefter.
Individualiseringen som stolt proklamerades i läroplanen av 1994 års modell har vantolkats totalt. Tanken var att lärarna skulle se varje elevs behov och anpassa undervisningen till varje elevs bästa lärstil. I stället drog lärarna ner på utlärandet; på att rita, berätta, gå igenom läxor och förhöra dem i helklass under allmän diskussion. Eleverna fick arbeta själva med givna uppgifter, med eller utan dator. Att arbeta ensam är att arbeta individuellt – alltså rådde nu individualiserad undervisning.
För elever med god självdisciplin och välutbildade föräldrar som kan rycka in fungerar arbetssättet. Även om det kanske inte är så kul. För de elever som inte har föräldrar som kan ta över lärarnas jobb går det sämre. Eller som Skolverket säger i sin rubrik ”Social bakgrund har fått ökad betydelse”.
Skolverket konstaterar att elevernas kunskapsnivå sjunkit samtidigt som ”det skett en ansvarsförskjutning från lärare till elev”. Nu är det dags att baxa tillbaka ansvaret. Det kan skolminister Jan Björklund inte lagstifta om.
Rektorerna och lärarna måste själva ställa katedern i salen igen. Och vara stolta över att de gör skillnad, åtminstone om de törs ha tillit till att de kan lära ut och tro på att eleverna då klarar att nå högt ställda mål.