Carin Jämtin, oppoisitionsborgarråd i Stockholm, motiverar sitt motstånd mot vinstdrivande företag inom skola och vård med att de har färre lärare anställda bara för att ägarna ska kunna berika sig. Hon talar om att det är ”personalen som utgör kvaliteten”.
 

Halvt rätt. Duktiga lärare betyder oerhört mycket för elevernas resultat. Sambandet mellan antalet lärare och prestationer är ett annat. Ju högre lärartäthet, desto sämre betyg och testresultat bland eleverna.
 

Kopplingen är inte kausal, det är inte så att fler lärare ger soppigare elever. I många fall beror den höga lärartätheten på att kommunen vet att barnen i en stadsdel har föräldrar som är lågutbildade och invandrade, och därför inte kan få det stöd hemma som underlättar inlärningen. Alltså har skolan fått högre anslag och fler lärare för att kompensera.
 

Jämtin påpekar att kommunala skolor har högre lärartäthet än friskolor, vilket enligt hennes tes borde leda till att barnen i de kommunala skolorna lyckas bättre. Det gör de inte. De lyckas inte sämre heller.
 

Faktum är att i nästan alla kommuner så har kommunala och fristående skolor samma betygsreslutat. Är poängen låga i de kommunala skolorna är de det också i de privata. Och tvärtom.
 

Skolforskningen har gång på gång visat att skillnader i lärartäthet, med de smärre variationer vi har i Sverige, inte har något givet samband med resultaten. Inte heller går det att säga att kommuner som har höga kostnader per elev får duktigare elever. Ibland är det så. I andra fall går det illa.
 

Nu är inte Jämtin ensam om att vara fixerad vid lärartätheten. När Timbros Thomas Idergard kritiserar kommunala satsningsar på multiarenor och äventyrsbad översätter han kostnaden i lärartjänster. Det gläder säkert lärarfacken men gagnar inte nödvändigtvis eleverna. Och det är dem skolan är till för.
 

För hundra elever är det viktigare att ha sju duktiga lärare än nio av varierande kvalitet.