Signerat – Johannes Åman.
En av de saker som skiljer den skickliga läraren från den medelmåttiga är förmågan att skapa en god struktur. När alla elever vet vad som förväntas av dem, när de får ett tydligt mål att arbeta mot och kan lita på att de får hjälp om de kör fast, så höjs prestationerna.
Detta är välkänt. Men tyvärr kan 2001 års reform av lärarutbildningen ses som en illustration till att även motsatsen gäller: När en tydlig struktur ersätts av en otydlig faller studieprestationerna. Högskoleverkets utvärderingar visade dessutom att kraven sjönk och att examinationsmetoder användes som gjorde att även lärarstuderande med mycket bristfälliga kunskaper kunde slinka igenom utan att upptäckas.
Nu rivs 2001 års reform upp. I stället för en enda lärarexamen och stora möjligheter för studenterna att plocka ihop egna kurskombinationer föreslog regeringen på torsdagen i propositionen ”Bäst i klassen” fyra olika vägar: förskollärarexamen, grundlärarexamen, ämneslärarexamen och yrkeslärarexamen.
Denna ordning liknar äldre uppdelningar. Förslaget kan ses som en återgång och som ett nederlag för det politiska systemet. Att på nytt riva upp hela lärarutbildningen är kostsamt och medför omställningsproblem. Ändå gör regeringen rätt.
För det första för att en fastare struktur underlättar strävandena att åter höja kvaliteten på lärarutbildningen. För det andra för att de uppgifter som väntar ute i skolorna har skiftande karaktär.
Det är under de första åren i skolan som grunden läggs. En elev som går igenom dem utan att lära sig läsa och utan att tillägna sig grunderna i matematik får mycket svårt att senare komma i kapp. Därför måste de som undervisar eleverna under deras första år i skolan ha en utbildning som ger dem bästa möjliga förberedelse för att stödja eleverna i just detta.