Inför valet 1991 lovade folkpartiledaren Bengt Westerberg att inte sätta sig i en regering som var beroende av Ny demokrati. Han betraktade partiet som ”utpräglat populistiskt” och kallade dess andreman på riksdagslistan för rasist. På valnatten reste sig Westerberg ur soffan när SVT försökte arrangera en bild tillsammans med Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. Dessa missnöjespolitiker skulle hållas på avstånd.
I alla år har Bengt Westerberg hävdat att han stod fast vid sitt löfte. Men sanningen är att den borgerliga fyrpartiregeringen, i vilken folkpartiledaren var vice statsminister, aldrig upprätthöll principen.
Redan när den nya talmannen skulle väljas förde Moderaternas gruppledare Lars Tobisson samtal med Ian Wachtmeister. Syftet var att säkra en majoritet bakom den borgerliga kandidaten Ingegerd Troedsson, vilket också lyckades.
Med tiden gled diskussionen över i regelrätta förhandlingar om en rad politiska frågor. Dessa fördes inte av Bengt Westerberg, som aldrig behövde smutsa ner sig, men väl av de borgerliga gruppledarna i riksdagen. Ibland förhandlade även den folkpartistiska finansministern Anne Wibble.
En lärdom av denna historia är att politiker inte bör ställa ut löften som de svårligen kan leva upp till. Förr eller senare leder en sådan hållning till smärtsamma svekdebatter.
Bengt Westerberg är långt ifrån ensam. År 1976 lovade Centerledaren Thorbjörn Fälldin att inte sätta sig i en regering som startade kärnkraftverk. Men efter valet blev han statsminister och pressades då av Folkpartiet och Moderaterna att ändå ladda Barsebäck 2. Förhandlingarna i regeringen bröt sönder trovärdigheten i Centerns energipolitik.
De senaste dagarna har flera partiledare lovat att de inte kommer att göra sig beroende av Sverigedemokraterna om partiet kliver in i riksdagen efter valet 2010. Är det ett rimligt och trovärdigt löfte – och vad betyder det i praktiken?
Jämfört med Ny demokrati är Sverigedemokraterna uttalat främlingsfientligt. Partiet härrör från svensk högerextremism och har i veckan öppet hetsat mot muslimer. SD är fixerat vid invandringsfrågan och bärs upp av personer som blandar samman kritik av verkliga samhällsproblem (könsförtryck, bokstavstro, misslyckad integration) med angrepp på människor med en viss etnisk bakgrund.
Att riksdagspartierna markerar avstånd till SD är därför nödvändigt. Om partiet får 6–7 procent av rösterna, vilket Ny demokrati lyckades med, finns alla skäl att hålla Sverigedemokraterna borta från makten. Med ett så begränsat stöd borde inget parti förhandla med SD.
Men en avvisande hållning kan se olika ut. Från den rödgröna oppositionen hörs nu krav som går ut på att den borgerliga regeringen ska avgå om SD blir vågmästare mellan blocken efter riksdagsvalet. Den begäran är orimlig – och jag tvivlar på att Mona Sahlin själv skulle leva upp till den om hon befann sig i Fredrik Reinfeldts situation.
Som det svenska parlamentariska systemet är konstruerat, är det fullt möjligt för en regering att sitta kvar vid makten även om den saknar en majoritet av riksdagen bakom sig. Kravet är att merparten av ledamöterna inte fäller regeringen i en misstroendeomröstning.
I decennier har Socialdemokraterna själva regerat enligt denna modell, periodvis med passivt stöd från stalinister och antidemokrater inom vpk. Det var först på 90-talet som S inledde regelrätta och långsiktiga samarbeten med andra partier för att trygga en majoritet i riksdagen. Och detta trots att statens budgetregler numera är skräddarsydda för att passa minoritetsregeringar. För att fälla den ekonomiska politiken räcker det inte längre för oppositionen att bara säga nej. Den måste presentera ett alternativt förslag som får fler röster i riksdagen än regeringen.
Men inom Socialdemokratin finns en segdragen och grumlig uppfattning att det endast är S som har en legitim rätt att styra i minoritet. Detta tänkande bottnar i uppfattningen att det existerar en strukturell vänstermajoritet i valmanskåren och att borgerliga regeringar är historiska anomalier eller ”statskupper”, för att citera förra partisekreteraren Marita Ulvskog. Pratet blir inte mindre olustigt när det åsyftar borgerliga minoritetsregeringar, som naturligtvis är fullt demokratiska.
Om alliansen blir större än de rödgröna efter nästa val borde det vara självklart att Fredrik Reinfeldt fortsätter som statsminister, även om Sverigedemokraterna är tungan på vågen mellan blocken. Om oppositionen på motsvarande sätt får fler röster än de borgerliga är det logiskt att Reinfeldt släpper fram Mona Sahlin – och låter henne utöva makten. Båda blocken avstår därmed medvetet från att blockera varandras regeringar under mandatperioden för att skydda demokratin mot främlingsfientliga krafter.
Om de två alternativen redan nu deklarerar att de ser på regeringsfrågan på detta sätt kommer Sverigedemokraternas inflytande att minimeras. Detta ömsesidiga löfte vore viktigt och realistiskt att ställa ut.
DN:s ledarsida öppnar spalterna för de partier som är beredda att ta ställning till detta förslag.