Min granne är kund hos en däckverkstad. Några veckor innan vintern nalkas får han ett meddelande på mejlen att det är dags att gå in och boka tid. Via en länk kommer han rakt in en kalender och sedan är det bara att sätta upp sig.
Jag har ingen bil. Däremot bröst och ett personnummer som obönhörligt påminner mig om att jag passerat 40-årsstrecket. Därmed är jag i likhet med miljontals andra kvinnor kund hos mammografin. Där fungerar det inte likadant.
Man får en kallelse och kan man inte komma då så får man ofta problem med att få en ny tid. Någon länk till en kalender finns inte. Däremot telefonnummer och uppgifter om telefontid. En telefontid som man på vissa kliniker och under vissa dagar struntar i. Tycker man att man har något viktigare att göra får telefonen ringa.
För den som har ett kontorsarbete behöver detta inte vara något större problem. Det är bara att försöka några dagar senare. Annat är det för den som måste gå ifrån eller kanske till och med ta ut en semesterdag för att vara säker på att pricka en telefontid.
Således handlar inte det här om kontorsanställda utan om kvinnor som kör buss och jobbar på sjukhus och om hur man når dem som tröttnar på telefonköer eller på att ingen svarar eller som av andra skäl inte dyker upp. Och hur mycket krut som ska satsas på dem och var det ska placeras.
Jag träffar Sven Törnberg, cancerläkare och chef för Stockholms screeningverksamhet, för att prata om dem som uteblir och vad man vet om dem.
Inte mycket, svarar Sven Törnberg. Fast sedan visar det sig att han faktiskt vet en hel del. Som att kvinnor i Roslagen och andra med långa restider förvånande nog kommer till undersökning i högre grad än innerstadskvinnor. Att höginkomsttagare kommer oftare än låginkomsttagare. Och att skillnaden i deltagande för olika församlingar i Stockholms län varierar mellan hela 83 och 54 procent.
Screening är en strategi - inte service, förklarar Sven Törnberg. Man har alltså bedömt att det finns ett överordnat, samhälleligt intresse av att få kvinnor att röntga brösten. Dödligheten i bröstcancer minskar med 30 procent. En av tre som annars skulle dött i sin bröstcancer skulle slippa det. Det är ju helt fenomenalt.
Men det förutsätter att sållningen sker från en stor population, eftersom det enligt Sven Törnberg finns skäl att förmoda att de kvinnor som uteblir lever med fler riskfaktorer än andra. I sina nationella riktlinjer skriver Socialstyrelsen att deltagandet inte bör understiga 65 procent i storstäderna och 75 procent i övriga områden, för att inte "kraftigt sänka hälsoundersökningens effekt".
Det var ett samtal med en bröstcancerläkare i Norge som sådde fröet till den här artikeln. Läkaren berättade hur man i hennes upptagningsområde åkte ut med mammografibussar till avlägsna och ofta invandrartäta orter för att få kvinnorna till undersökningen. Smart, tänkte jag. Om inte berget kommer till Mohammed så... ja, ni kan resten.
Cancerfonden var också smart och ville därför satsa pengar på att skicka kallelser på olika språk. Det föll på praktikaliteter. Som att det inte finns något nationellt register över modersmål och språkförståelse.
Mitt i detta famlande efter storslagna lösningar visar Sven Törnberg statistik som talar för att det åtminstone till viss del handlar om något mycket mer grundläggande. Fram till år 1999 skickade Stockholmssjukhusen ut en påminnelse och ny tid till dem som inte kommit till undersökningen. Ett hack i besöksfrekvens visar exakt när man slutade med det. Den skadan har ännu inte reparerats.
Den enskilda har ett ansvar, visst. Men eftersom detta är en verksamhet som har ett samhällsintresse så måste man i alla fall försöka att nå så många som möjligt. Och då måste man ifrågasätta det rimliga i att ta betalt för undersökningen och att lägga avgiften utanför högkostnadsskyddet. I synnerhet som man vet att personer med låga inkomster är svårare att locka.
Ett annat bra tillgänglighetstips är att svara i telefon under telefontid och samtidigt bygga upp ett system där man kan boka tider själv. Så avlastar man den telefonbokning som till exempel på Södersjukhuset bemannas av röntgensjuksköterskor med mer än fyra års högskoleutbildning.
Den fråga som dröjer kvar är varför delar av den offentliga sektorn envisas med att bedriva verksamheten så ineffektivt och kundfrånvänt? För vem tror att en privat, stor däckbytarverkstad skulle bemanna sin tidsbeställning med däckbytare? Och vem tror att de skulle strunta i att svara i telefon?