Signerat - Annika Ström Melin.
Det pågår ett övertaktiskt spel i riksdagen. De rödgröna vill skjuta upp beslutet om regeringens proposition rörande följderna av Lavaldomen. Oppositionen hävdar att förslaget innebär inskränkningar av mänskliga fri- och rättigheter eftersom de nya reglerna begränsar fackets rätt att strejka och försätta ett bolag i blockad, som i Vaxholm.
Men konstitutionsutskottet har skickat regeringens förslag till Lagrådet, vars analys väntas bli klar i nästa vecka. Om Lagrådet ger grönt ljus kommer majoriteten i konstitutionsutskottet att föreslå att riksdagen ska rösta i början av mars, trots att oppositionen vill att hela frågan ska läggas på is ett år.
Bakom alla turer finns en ganska enkel och mycket intressant politisk grundfråga. Den handlar om balansen mellan fri rörlighet och skyddet mot lönekonkurrens i EU. Det finns förstås en motsättning mellan det ena och det andra. Få vill ha helt fri lönekonkurrens i EU, många vill ändå främja rörligheten.
En lång rad länder i östra EU ansåg att Sverige hindrade den fria rörligheten i Vaxholm. Det tyckte också EU-domstolen, som därför fällde Sverige. Regeringens liggande förslag är ett försök att anpassa svenska lagar till det.
De rödgröna har hittills argumenterat som om de ansåg att Sverige varken behöver bry sig om andra EU-länder eller EU-domstolen. Men i måndagens SvD skriver Sven-Erik Österberg, Josefin Brink och Ulf Holm att regeringens lagförslag går ”längre än vad som kan motiveras av EG-domstolens dom”.
Hur långt de själva vill gå framgår tyvärr inte. Oppositionens kritik skulle onekligen vinna i trovärdighet om de hade ett eget förslag.
De rödgröna kan hur som helst inte låtsas som om det inte finns en motsättning mellan fri rörlighet i EU och de svenska kollektivavtalen, så som de tolkades i Vaxholm. Grundfrågan kommer de inte förbi.