Kan Socialdemokraterna om de vinner valet driva en Hugo Chávez-politik, frågade Aftonbladets radikala kulturchef Åsa Linderborg när hon mötte professorn i statsvetenskap Tommy Möller i ett samtal om hans nya bok ”Politiskt ledarskap” under bokförlaget Libers vårsalong i Stockholm i tisdags.
Nej, svarade Tommy Möller, inte om inte Socialdemokraterna gjort någon sådan överenskommelse med väljarna före valet.
Fast är inte det lite av en statsvetenskaplig önskedröm? Det finns väl egentligen rätt gott om exempel på regeringar som vunnit val på en politik och sedan fört en annan. Inte så långtgående som Hugo Chávez i sin avdemokratisering av Venezuela, förvisso. Men ändå.
Jag skulle i och för sig också svarat nej, men mer för att partiledare Mona Sahlin tappat så gott som hela det förändringsmandat hon fick med sig när hon valdes. I söndagens partiledardebatt var det Maria Wetterstrand (MP), inte Sahlin, som lyste upp det röda laget.
Och medan Mona Sahlins handlingsutrymme bara blivit mindre och mindre har Miljöpartiets blivit större och större. Med sig från helgens kongress i Skövde har Wetterstrand ett carte blanche att förhandla och förhandla bort Miljöpartiets allra innerligaste hjärtefrågor. Sällan har man sett ett gräsrotsparti ledas i så strama tyglar.
Bra eller dåligt. Tja, både och. Problemet i diktaturer och nya, sköra demokratier är inte i första hand antidemokratiska ledare utan charmerande antidemokratiska ledare. Huvudproblemet i Venezuela är Hugo Chávez anhängare. Att de i en folkomröstning gett honom möjligheten att trots hans nu tio år vid makten bita sig kvar till 2019 eller kanske längre.
I en stark, stabil demokrati med en befolkning som både kan läsa, skriva och tänka är förutsättningarna förstås sämre. Maria Wetterstrands ledarskap är inte starkare än att det är gott för partiet, medan Mona Sahlins motsvarande svaga är dåligt för partiet.
Minns ni Jonas Birgersson, även kallad bredbands-Jesus? Han som innan IT-bubblan sprack satt i teve var och varannan dag och förkunnade hur den sista dagen snart var här om vi inte byggde bredband över hela landet. Jag var säkert inte ensam om att inte förstå vad han sa, men ändå beredd att blint stödja honom.
Så här i efterhand får man vara tacksam att Birgersson valde bredband och inte politiken.