Signerat – Johannes Åman.
Regeringen har grovt missbedömt hur snabbt systemet med lärarlegitimationer skulle kunna införas. Att bedöma ansökningarna var en mycket större och mer komplicerad uppgift än vad som förutsetts.
Men att ikraftträdandet måste skjutas upp är inte det största problemet med reformen. Betydligt värre är att skickliga och omtyckta lärare kommer att känna sig tvingade att sluta.
På papperet handlar reformen om att höja kvaliteten. Kompetens ska premieras och legitimationskraven bli ett skydd mot att personer utan tillräckliga kunskaper anförtros uppgiften att undervisa.
Verkligheten är mer komplicerad. Det finns lärare med formell behörighet som gör mycket svaga insatser. Samtidigt finns kolleger utan formell lärarutbildning som uträttar stordåd.
Vad händer då när erfarna lärare i den andra kategorin plötsligt inte längre är behöriga att göra sitt jobb? I teorin ska de sätta sig i skolbänken, komplettera sin utbildning och sedan få ut lärarlegitimation. Men kommer de också i praktiken att göra det? Om systemet stämplar dem som sekunda lärare, trots att de själva och de som arbetat med dem vet att det är orättvist, hur reagerar de då? En inte särskilt djärv gissning är att många säger: Här går min gräns – tack och adjö!
Systemet skulle inte behöva vara så fyrkantigt. För personer som arbetat flera år i yrket borde det finnas någon typ av prövningsförfarande.
En modell för det hade kunnat vara att vissa andra utbildningar i kombination med ett antal tjänsteår som lärare förklarats vara likvärdigt med en lärarexamen. En annan möjlighet hade varit att man låtit göra individuella bedömningar av såväl formella meriter som ämneskunskaper och undervisningsskicklighet.
Att låta sökande genomgå ett helt batteri av tester är naturligtvis kostsamt. Men det är det också att välja en så rigid modell att skickliga lärare känner sig utstötta och oönskade.
Svensk skola behöver alla som visat att de har både den undervisningsskicklighet och motivation som krävs för att nå goda resultat i klassrummet.