Att Sverigedemokraterna i går tågade ut i protest mot biskop Eva Brunnes tal i Storkyrkan säger mer om dem än om biskopen. Brunnes anförande, som finns att läsa på Svenska kyrkans hemsida, är en plädering för solidaritet, medmänsklighet och respekt för alla människors lika värde.

Det som retade upp SD:s partiledare Jimmie Åkesson var att biskopen åberopade måndagskvällens demonstration mot rasism i Stockholm, som kom till som en protest mot Sverigedemokraternas valframgång.

Men med tanke på partiets uppskruvade tonläge mot muslimer får SD vänja sig vid att bli motsagda av präster och andra. Eva Brunnes inlägg var av det konventionella slaget. För några år sedan hade det inte uppfattats som mer utmanande än att kungen hade kunnat säga samma sak vid öppningen av riksdagen.

Det som gör frågan laddad är naturligtvis att Sverigedemokraterna nu är folkvalda med 5,7 procents stöd i väljarkåren. Att kungen i går inte sade någonting om rasism och främlingsfientlighet – vilket han gjort åtskilliga gånger tidigare – blev ett beklagligt uttryck för stämningsläget.

Det var spänt i riksdagen i går och det har varit spänt ända sedan den 19 september.

Om det är något Sverigedemokraterna kan vända sig emot, så är det bristen på demokratisk korrekthet och parlamentarisk mognad som vissa partier demonstrerat.

Det började redan på valnatten när Lars Ohly (V) vägrade att sitta i samma sminkloge som Jimmie Åkesson på SVT:s valvaka. Beteendet har sedan fullföljts med den ena tasksparken mot SD efter den andra.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet deklarerade snabbt att de av ”arbetsmiljöskäl” inte ville sitta i samma riksdagsbyggnad som Sverigedemokraterna, som om de rödgröna ägde lokalerna och hade full dispositionsrätt över dessa.

Denna begäran borde ha fallit på sin egen orimlighet. Det är svenska folket – inte MP och V – som bestämmer vilka som sitter i riksdagen. Men skandalöst nog gick riksdagsdirektören de rödgröna till mötes, strax före sin pensionering häromdagen, vilket utlöst en dyr och omständlig flyttkedja på Helgeandsholmen.

Nu sitter i stället de borgerliga mittenpartierna och Riksdagens utredningstjänst i samma hus som SD. Hur denna rockad bidrar till att stärka den svenska demokratin är oklart.

Ett angränsande problem är att flera partier börjat låsa sina kanslier och korridorer, vilket i ett slag minskat öppenheten och gjort det svårare för ledamöter att föra informella samtal över partigränserna. Ytterligare en konsekvens är att en rullstolsburen sverigedemokrat har svårt att ta sig fram genom riksdagshuset på grund av alla stängda dörrar.

Officiellt motiveras förändringen med hänvisning till den yttre hotbilden. Men den verkliga anledningen tycks vara en lätt paranoid rädsla för intrång från Sverigedemokraternas tjänstemän och ledamöter. I samma separationsgenre hör kraven på uppdelade köer i riksdagens kantin, som framförts av dem som vill slippa stå framför eller bakom en SD-ledamot med sin lunchbricka.

De här försöken till utfrysning är inte bara barnsliga utan även kontraproduktiva. De ökar sympatin för Sverigedemokraterna och minskar tilltron till vårt politiska system. De förstärker SD:s känsla av utanförskap och försvårar ett konstruktivt parlamentariskt arbete. Och de bidrar till att människor nickar instämmande när Jimmie Åkesson talar om politiska pajaserier.

De partier som vill hålla främlingsfientligheten kort måste börja argumentera i sak. Att ersätta viktiga idéer med enfaldig symbolik straffar sig bara hos väljarna.

I går var det Sverigedemokraterna som gick i fällan. Det var en oväntad avvikelse från det annars etablerade mönstret efter valet.