Signerat - Håkan Boström.
Konservatism var länge ett skällsord i svensk idédebatt. På senare år verkar dock liberalismens ursprungliga rival ha gjort comeback. Det är inte den gamla statskramande punschkonservatismen som stigit upp ur graven. Det är snarare på liberalismens hemmaplan, i rollen att stå upp emot den starka staten, som konservativt sinnade på högerkanten nu utmanar.
Med anledning av detta anordnade tankesmedjan Timbro på måndagskvällen en välbesökt debatt mellan Johan Norberg – den klassiska liberalismens främste banérförare i Sverige – och Roland Poirier Martinsson – konservativ filosof och till vardags chef för Timbros medieinstitut.
Upplägget var givet. Liberalism mot konservatism. Men de bägge debattörernas politiska utgångspunkt var i stort sett densamma – åtminstone på det principiellt politiska planet: Staten bör hållas kort. Den är ett monster som vill åt våra pengar och tankar, och som i förlängningen hotar förgöra medborgarnas frihet.
Meningsskiljaktigheterna var desto intressantare, och kretsade mer kring de bägge ideologiernas praktisk-politiska konsekvenser än deras teoretiska innehåll. Enligt Poirier Martinsson talar all erfarenhet för att liberalismen i sin praktik inte alls leder till den minimala stat nyliberalerna drömmer om – utan till en socialliberal högskattestat.
Det nyliberala projektet – med både begränsad statsmakt och individuellt självförverkligande – har ingen förankring i verkligheten. Det är samhällen med konservativa värderingar som utmärks av låga skatter och begränsad statsmakt – inte samhällen med liberala värderingar om självförverkligande.
Enligt Poirier Martinsson är det vidare bara ett starkt civilsamhälle som kan stå emot statsmaktens expansion. Det klarar inte individerna ensamma. Men den liberala idén om individuellt självförverkligande undergräver civilsamhället. När det sociala priset för att lämna familjen, föreningen eller grannskapet är så pass lågt som i Sverige väljer många i stället att satsa på sig själv – med följden att civilsamhället förtvinar och staten träder in i dess ställe.
Den liberala invändningen mot detta resonemang – som Norberg framförde – är att människor behöver nödutgångar även från civilsamhället. Annars blir de små gemenskaperna också förtryckande. Intoleransen är det konservativa samhällets pris för en begränsad stat.
Man skulle kunna tillägga att på samma sätt som liberala samhällen i praktiken tenderar att ta till beskattningsmakten för att utveckla en socialliberal välfärdsstat, så tenderar konservativa samhällen att ta till den statliga tvångsmakten för att upprätthålla sina gemensamma normer.
Dilemmat förefaller inbyggt i bägge alternativen. Den konservativa praktikens repressiva tendenser är nog lika välbelagda i empirin som den liberala praktikens socialdemokratiska böjelser.
I grunden handlar dilemmat om makt – och att makt alltid kan missbrukas, oavsett om det är familjen, klanen eller staten som står för övergreppen. Men vi behöver faktiskt inte välja mellan en allsmäktig stat och allsmäktiga gemenskaper. Liberaler – i varje fall socialliberaler – har alltid eftersträvat balans mellan olika intressen och kollektiv.
Maktbalans är den ofta förbisedda grunden för ett fritt samhälle – balans mellan klasser, individer och institutioner. Varken total jämlikhet under staten eller total ojämlikhet under patriarkala gemenskaper leder till frihetens rike. Statens makt får inte bli för stor – men inte heller för liten.
Denna gyllene medelväg har gett socialliberalismen rykte för hållningslöshet. Men om inte friheten ska urarta till att den enes frihet blir den andres förtryck, så är en sådan balansakt nödvändig. Ironiskt nog möts ofta socialliberaler och konservativa just i synen på den politiska strategin. Förändringar kan bara ske stegvis och med hänsyn till verklighetens mångfald av intressen och värderingar.
Det är de enkla lösningarna och utopierna som erfarenhetsmässigt är frihetens största fiende – oberoende av deras färg.