Signerat - Gunnar Jonsson.
Khaddafis styrkor mejar ned libyska rebeller och närmar sig deras fäste Benghazi. Inom ett par dagar är kriget över, skryter diktatorn, och manar alla att kapitulera eller fly. Hans överlägsna eldkraft står mot motståndarnas bristfälliga vapen och organisation.
Upproret har levt på entusiasm, men det fanns också hopp om stöd utifrån. Det ser inte ut att komma. Även om FN:s säkerhetsråd klarar att enas om en flygförbudszon kommer det att vara för lite och för sent. Glädjen från Egypten och Tunisien riskerar att snart grumlas av sorg över libyernas öde.
I FN har vetomakterna Ryssland och Kina som vanligt motsatt sig inblandning i andras affärer, eftersom de vill ha fria händer att behandla sin egen opposition efter gottfinnande. Men Khaddafi prisar också Tyskland, och lovar att fortsätta leverera olja dit.
För medan fransmän och britter har drivit på för flygförbudszonen har Tyskland bromsat i alla internationella forum. Den tyske utrikesministern vill absolut inte bli indragen i ett krig i Nordafrika.
Andra världskrigets fasor finns kvar i det tyska minnet. Även om Tyskland motvilligt ställt upp i vissa internationella insatser på senare år, är opinionen i dag kraftigt negativ till Afghanistankriget. Och den tyska regeringen har för mycket annat i huvudet för att orka med ett libyskt riskprojekt: eurokrisen, en ny inhemsk kärnkraftsdebatt efter olyckan i Japan, annalkande delstatsval.
USA, som måste leda en aktion för att genomdriva flygförbudet, har sina egna dubier på grund av tyngden från Irak och Afghanistan. Bred internationell enighet skulle behövas för att övertyga president Obama. Och beklämmande nog klarar alltså inte ens EU att komma överens; förutom Tyskland är åtminstone Italien och Portugal emot ett väpnat ingripande.
En flygförbudszon hade inte löst alla problem även om den gällt förra veckan. Men den hade stoppat Khaddafis bombningar och signalerat att omvärlden inte accepterar våldet mot folket. Alla länder kan ha begripliga motiv för att vända bort blicken från Libyen. Men den som avvisar alla militära medel i Libyen erkänner också diktatorns rätt att göra som han vill.