Signerat – Annika Ström Melin.
Det är inte bara i Nordafrika som den arabiska våren har fört med sig friskare vindar. En del av den svenska vänsterns gamla dogmer smälter också i vårsolen.
Någonting har hänt när Lars Ohly ställer sig bakom beslutet att ingripa i Libyen.
Den omhuldade parollen rörande ”nationellt självbestämmande” är tydligen inte helig längre. Inte ens den ingrodda antiamerikanismen styr vänsterledarens ryggmärgsreaktioner.
Det är på tiden.
De tidigare europeiska kolonierna i Afrika och Asien förtjänade självklart stöd under befrielsekampen under 1950-, 60- och 70-talen.
Men under protesterna mot USA:s brutala krigföring i Vietnam började stora delar av vänstern att betrakta nationell suveränitet som ett överordnat värde.
Som tonåring gick jag själv med i många demonstrationer och skanderade ”Stöd Indokinas folk på deras egna villkor”.
Men befrielsearméernas segrar ledde till terror och kommunistiskt förtryck. För mig personligen ledde det till en smärtsam omprövning av en del av det jag sysslat med. Det blev en plågsam men nyttig läxa.
Alla länder har rätt att bestämma sitt eget öde. Men ett land som kämpat för sin nationella frihet kan utvecklas till en förtryckarstat.
Därför är det underbart att följa den demokrativåg som nu sveper fram över Nordafrika och Mellanöstern.
Ingen upprorsledare kan dock förvänta sig ovillkorligt stöd för ett program som omvärlden inte vet tillräckligt mycket om.
Om en ny regim inrättas som kränker mänskliga rättigheter kommer den förhoppningsvis inte att få hållas. I dag finns ett brett stöd bakom FN:s relativt nya princip om alla regeringars ”skyldighet att skydda människor”. I sista hand har världssamfundet rätt att ingripa – också med hjälp av amerikanska trupper – om den principen kränks.
För vänstern måste det kännas som uppochnedvända världen. Inte konstigt om delar av den våndas.