Den svenska vapenindustrin växte fram ur den militära allians­friheten. Än en gång plågar detta industriella komplex svensk politik.

Det finns en talande scen i tidigare handelsministern Björn Molins memoarer ”Ingen väg tillbaka” (Ekerlids). Den utspelar sig 1982 i Karlskoga hos vapentillverkaren Bofors.

Molin, som kommit på besök från Stockholm, klargjorde den dåvarande FP-C-regeringens restriktiva syn på ­vapenexport.Normalt när ett statsråd gör studiebesök i den så kallade verkligheten, bemöts han eller hon med respekt och intresse. På Bofors var inställningen en annan. När marknadschefen Martin Ardbo förstod att Molin inte fullt ut backade upp Bofors exportansträngningar, utbrast han: ”Du är bestämt lika jävla korkad som en vanlig folkpartist.”

Den senaste veckan har nog många känt sig, om inte korkade, så åtminstone bedragna. Ekots avslöjande om vapenaffärer med Saudiarabien, bulvanföretag som mörkar kontrakten kombinerat med dimmiga svar från ansvariga statsråd för tankarna till den lögnaktiga värld som Björn Molin tecknar i sina memoarer.

Redan 1982 fanns starka skäl att ana krutrök i det försvarsindustriella komplexet. Senare bekräftades att vapensmuggling hade satts i system och att diktaturer som Bahrain, Dubai, Libyen och Oman hade fått svensk krigsmateriel genom mellanhänder.

Några år tidigare hade Expressens reporter Ingvar Hedlund avslöjat den så kallade Telubaffären. Den handlade om att ett statligt svenskt företag sålde militär utbildning och utrustning till en av världens mest aggressiva diktaturer – Muammar Khaddafis Libyen.

Avslöjandet möttes med besvärande politisk tystnad och missvisande uppgifter från statliga Telub, som tränade 100 libyska soldater i Växjö.

”Ska Sverige utbilda terrorister?” frågade Ingvar Hedlund för 30 år sedan i en bok med samma namn. I dag är det lika befogat att undra: ”Ska Sverige hjälpa Saudiarabien med en vapen­fabrik?”

Om frågorna ställs till ledamöterna i Sveriges riksdag finns det knappast någon som skulle svara ja på dem. I likhet med Khaddafis Libyen är Saudi­arabien en särdeles otäck diktatur som förnekar sina medborgare de mest grundläggande rättigheter.

Utrikesdepartementet konstaterar i en rapport att ”församlings- eller religionsfrihet existerar inte i Saudi­arabien. Politiska partier är inte tillåtna. Fack­föreningar är inte tillåtna och inte heller finns någon strejkrätt… Kvinnor förblir diskriminerade och de har små möjligheter att själva forma sina liv”.

Med ena handen beskriver alltså regeringen ett av världens mest brutala styren. Men med den andra väljer man att fullfölja ett militärt samarbetsavtal, som Socialdemokraterna ingick 2005, med samma skurkregim.

Bara detta – att Sverige lierar sig militärt med Saudiarabien – är djupt oetiskt och borde inte ha varit möjligt att driva igenom. Att detta ändå skett visar att de ljusskygga vapenaffärerna inte försvann bara för att det kalla kriget tog slut. De försvarsindustriella och ekonomiska intressena är fort­farande så starka att moralen går ut där pengarna går in.

Det kan till och med vara så att frestelsen att ingå tvivelaktiga avtal med diktaturer har ökat i takt med att vårt eget försvar dragit ned på sina beställningar. Produkterna måste säljas. Och om Sverige köper mindre, behöver någon annan köpa mer.

Politikerna skjuter ifrån sig ansvaret och tvår sina händer, trots att de bäddat för ett system som gång på gång försett skurk­aktiga stater med vapen. Det enda sättet att få stopp på detta ovärdiga är att i lag förbjuda all försäljning till icke-demokratier, utan undantag. Men det har hittills varken Moderaterna, Socialdemokraterna ­eller Centern velat.

I stället har dessa partier lagt grunden för en exportstruktur som inte tål öppenhet, granskning och normala politiska beslutsgångar. Ty så snart allmänheten får veta vad som pågår – denna gång tack vare Ekots ansträngningar – blir ordningen omöjlig att försvara.

Med sitt språk glider stats­råden runt sanningen så att de är nära att förlora balansen. Det explosiva i Saudiaffären är de uppenbara för­söken att mörklägga, vilseleda och föra allmänheten bakom ljuset.

Pistolen ryker redan när det visar sig att Totalförsvarets forskningsinstitut startat ett bulvanföretag för att genomföra affären. Det inger inte förtroende när försvarsminister Sten Tolgfors först ger intryck av att han inte känt till saken för att sedan ändra version efter att ha blivit överbevisad.

Antingen har Tolgfors talat osanning eller så har han undermålig kontroll över sitt fögderi. Oavsett vilket bör försvarsministern ligga illa till.

Efter Boforsaffärerna på 1980-talet lovade utrikesminister Sten Andersson (S) att vapenbyken skulle ”tvättas ordentligt och offentligt”. Någon riktig tvätt blev det aldrig, trots att de om­fattande härvorna ledde till att Bofors blev ett fult ord i Indien; synonymt med mutor och maktmissbruk. Den som viss­te för mycket kunde sväva i livsfara.

Vintern 1987 föll den svenska krigsmaterielinspektören Carl-Fredrik Algernon framför en t-banevagn i Stockholm. Då talades det om självmord, men handelsminister Björn Molin är i sina memoarer övertygad om att Algernon mördades därför att han satt inne med avgörande information.

Vad visste försvarsministern om den saudiska vapenfabriken och projekt Simoom? Vad visste regeringen? Vad visste oppositionen?

”Du är bestämt lika jävla korkad som en vanlig folkpartist”, sade Boforsdirektören Martin Ardbo.

I dag är vi alla folkpartister.