Amerikanska Wall Street Journal publicerade nyligen en explosiv essä med rubriken ”Därför är kinesiska mammor överlägsna”. Bakom artikeln står Amy Chua, juridikprofessor vid Yaleuniversitetet, som med stolthet och övertygelse berättar om hur hårt hon drillat sina egna barn till framgång.
Chua inleder texten med att redovisa vad hennes döttrar Sophia och Louisa aldrig fått göra under uppväxten.
Det är en diger lista som presenteras: sova borta hos kompisar, leka på fritiden med andra barn, delta i skolpjäsen, klaga på att de inte får delta i skolpjäsen, titta på tv, spela datorspel, själva välja fritidsaktiviteter, få lägre betyg än A i något ämne och spela ett annat instrument än piano eller fiol.
Vad har då barnen tillåtits att göra? Träna, träna, träna för att bli bäst i klassen, knäcka matematikens koder och få kontroll över flygelns klaviatur. Och det klarar inte ett barn av på egen hand, resonerar Chua, eftersom de flesta av oss skyr hårt arbete när vi får välja själva. Vad som i stället krävs är föräldratvång och tuffa besked.
Essän är ett rasande angrepp på västvärldens föräldrar, som med missriktad välvilja respekterar sina barns önskemål och ger dem stöd och uppmuntran.
Kineserna, hävdar Chua, gör tvärtom: de anser att barn bäst skyddas genom att vuxna förbereder dem för framtiden och visar vad en människa är kapabel till. Tack vare hård träning och styrda livsval byggs ett inre självförtroende upp som ingen sedan kan beröva den enskilde.
Amy Chuas teser väckte starka känslor på Wall Street Journals hemsida. Det var väntat med tanke på att budskapet utmanar flera grundprinciper i ett liberalt samhälle: att också barn har rättigheter, att varje individs personlighet måste respekteras, att föräldrar som försöker ta kommandot över en ung människas livsval lätt överträder en etisk gräns.
Man kan vara för höga ambitioner, tävlan och studiedisciplin utan att förespråka vare sig tvångsmässig drillning eller ett föräldraideal som för tankarna till ett slags familjediktatur.
Vägen mot kreativitet och lycka i livet går sällan genom en ensidig betoning på krav. Uppskruvade förväntningar riskerar snarare att skapa plågsamma besvikelser, när barnen senare misslyckas med målen eller känner sig kuvade
i sin utveckling.
Så långt skulle man kunna avfärda Amy Chuas essä som en antihumanistisk pamflett. Samtidigt vore det att göra det för enkelt för sig, eftersom hon också ringar in den prestationskris som många västerländska samhällen hamnat i.
Att förfasa sig över ett auktoritärt utbildningsideal döljer inte att flera asiatiska länder utklassar stora delar av västvärlden i ämnen som matematik och naturvetenskap.
Sverige, med en lång och stolt ingenjörstradition, ligger särskilt illa till i dessa jämförelser. Och vad gör vi åt det? Hånar koreaner, kineser och japaner eller försöker dämpa våra egna tillkortakommanden?
Jag hade precis hämtat mig från Amy Chuas bredsida, när den briljante ekonomhistorikern Niall Furgeson i fredags gästade Stockholm för att tala hos Skagen fonder. Han skakade om publiken med mängder av belysande exempel på västvärldens tilltagande stagnation och Kinas oerhörda framryckningar.
– Västvärldens dominans är på väg att upphöra efter ett halvt millennium, sammanfattade Ferguson. Hans utgångspunkt är att Europa och USA drivit vår planets politiska och ekonomiska utveckling de senaste 500 åren – tidigare var Kina världens kraftcentrum. Nu befinner vi oss mitt i en väldig transformation av maktförhållanden, i vilken Kina är på väg att återta sin forna roll.
Denna förändring sattes i gång för bara tre decennier sedan.
Mellan 1950 och 1978 var USA:s BNP per capita kontinuerligt ungefär 30 gånger större än Kinas. I dag har motsvarande välståndsgap krympt till 5 gånger. Och skillnaden minskar för varje år, eftersom kineserna går igenom den snabbaste industrialisering som världen skådat. Det som tog 70 år för britterna att uppnå på 1800-talet lyckades kineserna med på 26 år kring millennieskiftet.
Den ekonomiska kris som just nu är på allas läppar förstärker dessa trender. Länder som USA och Storbritannien har djupa hål i finanserna och kommer att få ägna det kommande decenniet åt att sanera och återbalansera sina ekonomier. I London har politikerna inlett detta smärtsamma arbete, medan man i Washington fortsätter att leva på krediter – från Kina. Vem tror att detta är hållbart?
Men skuldfällan är den lilla krisen i förhållande till den stora, som handlar om Europas och USA:s framtida roll i världen. För första gången sedan 1500-talet håller den globala makten på att förskjutas österut, till de asiatiska tillväxtekonomierna och till den kinesiska diktaturen.
Att stoppa denna maktförändring låter sig inte göras. Att mildra och balansera den genom systematiska satsningar på skola, forskning och företagande är däremot fullt möjligt, utan att man gör avkall på en liberal människosyn.
Amy Chuas essä om de kinesiska mammorna kan läsas både som en varning och som en maning att på område efter område höja vår egen ambitionsnivå. Så länge västvärlden inte gör sin hemläxa kommer vi att få vänja oss vid tusentals liknande historier.
En länk till Amy Chuas essä finns på twitter.com/pwolodarski