Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Bibliotek ska inte vara trygga rum

Det är en sak att biblioteken inte vill ställa Hitlers "Mein Kampf" på barnhyllan. En helt annan att över huvud taget inte ta in en omtalad debattbok av någon som tycker att Sverige tagit emot för många invandrare.

På mitt skrivbord ligger en debattbok. "Massutmaning", heter den. Den handlar om invandring och är skriven av nationalekonomen Tino Sanandaji. Jag har inte läst den än, men jag kommer definitivt att göra det.

Inte för att jag är säker på att jag kommer att hålla med om innehållet, tvärtom. Och det är också just det som är själva poängen med att läsa. Man får se saker och ting genom någon annans ögon, om så bara en kort stund.

Böcker är dessvärre dyra. Vi ska därför vara tacksamma över den underbara uppfinningen bibliotek. De svenska biblioteken ska, enligt lagen, "verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning". Visst är det vackert?

Detta uppdrag handlar inte bara om att låna ut böcker, utan också om att visa på andra perspektiv, öppna andra världar. Den nya digitaliserade tidens skräniga polarisering har inte gjort det uppdraget mindre viktigt.

Jag är evigt tacksam att stadsbiblioteket i min gamla hemstad, Norrköping, omfamnat sitt demokratiska uppdrag så helhjärtat. Min barn- och ungdoms bibliotek var nämligen inte bara tidigt ute med att erbjuda besökarna datorer med internet.

Det har dessutom länge haft generösa öppettider, för att vara så tillgängligt som möjligt. Därutöver ordnar det läxhjälp, konstutställningar och projekt i stil med "låna en svensk", där nyanlända får träffa lokalbor på fika.

På denna bibbla satt jag ofta och läste efter skolan, med bruset av en bedagad fontän som ljudkuliss. Mest blev det romaner. Men biblioteket prenumererade dessutom på en massa spännande utländska tidningar.

I en av de spännande utländska tidningarna läste jag en intervju med artisten Courtney Love. Hon pratade om en författare som hette Susan Faludi, och hennes bok "Backlash". Jag slog i bibliotekets dataarkiv, och boken fanns inne! Jag lånade hem, och sträckläste. Och det är historien om hur jag som trettonåring blev feminist.

Säkerligen har många som läst "Backlash" ogillat den, somliga har nog rentav sett den som pur propaganda. Men de har åtminstone fått en liten inblick i feminismen, och det gör det svårare att avfärda kvinnor som tror på jämställdhet som batikhäxor och politiskt korrekta kärringar som bara behöver ett knull.

Så talar man nämligen bara om människor som man inte förstår, som man inte ens vill förstå.

Detta att inte vilja förstå, att till och med göra allt för att misstolka, är något av en folksport numera. När skribenten Laurie Penny häromdagen gjorde ett reportage om yrkestrollet Milo och hans följarskara av arga, unga internethögermän mötte hon genast massiv kritik för att hon över huvud taget försökte sätta sig in i vilka de är och hur de tänker.

Som många såg det var det ett rättfärdigande av de idéer som tvivelsutan är vidriga. Inte ens Milos bokförlag står ut med honom, utan har nu droppat honom.

Folk kan prata och förlag vägra ge ut. Bibliotek står dock över sådant. De ska, som bekant, "verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning".

Den krassa verkligheten är förstås att bibliotek har begränsad budget. De kan därför inte hålla sig med hur många böcker som helst. Men de måste eftersträva bredd. Den är det tyvärr sämre bevänt med.

En genomgång som gjordes för ett antal år sedan visade att 155 kommuner hade samhällspolitiska vänsterböcker i sina bibliotek, medan bara 40 kommuner hade dito högerböcker.

Det är illavarslande, även om det skett omedvetet. Och direkt illa är det när bibliotek nu uttalat säger att de inte tänker ta in en viss bok för att de ogillar åsikterna den torgför. Det är "Massutmaning" det handlar om, den där debattboken som ligger på mitt skrivbord. Den kommer man i vissa kommuner bara att kunna läsa om man har råd att betala för sig.

Om författaren kan man förstås tycka vad man vill, själv är jag full av åsikter. Hans bok är dock faktagranskad i normal ordning, och har därtill fått en rad recensioner av kunniga personer som alla säger att det man kan invända emot är själva åsikterna.

Vissa bibliotek spjärnar dock ändå emot. De kommer med underliga bortförklaringar som att texten faller av "kvalitetsskäl", att förlaget är för litet, att boken är rasistisk.

Men det är en sak att inte vilja ställa Hitlers "Mein Kampf" på barnhyllan. En helt annan att över huvud taget inte ta in en omtalad debattbok av någon som tycker att Sverige tagit emot för många invandrare.

De bibliotek som gör så ägnar sig inte åt folkbildning utan åt folkfostran. De går emot sitt uppdrag, att "verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning".

För bibliotek ska inte vara trygga rum. De ska vara utmanande rum av bilder och motbilder, som ger medborgarna så många perspektiv på världen som möjligt.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.