Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Det luktar sexism om kritiken mot ”Skam”

Foto: NRK

Tv-serien ”Skam” hanteras som om den vore verklighet – samtidigt som man kräver av de kvinnliga rollfigurerna att de ska vara övermänskligt goda förebilder.

Noora är vidrig. En självupptagen, uppmärksamhetssökande och egocentrisk brud som lever på att utnyttja andra. Hon har inget tålamod för kompisarnas sorger. Det händer ibland att hon svankar utmanande med rumpan och kastar lite lojt med håret.

Men annars är hon distanserad och okåt. Ytan är allt för henne. Så hur kan hon bli det mest åtråvärda objektet i gymnasieskolans hierarki? Varför vill hennes pojkvän ens vara med henne? Hon påminner ju mest av allt om en uppdaterad barbie (blond, smal midja, hunkig kille, röda läppar).

Dessa omdömen delar folk ut i sociala medier, poddar, kolumner och på kultursidor. Den Noora som de pratar om är huvudpersonen i andra säsongen av tv-serien ”Skam”.

”Skam” handlar om ett norskt gymnasiegäng, och har onekligen vinnlagt sig om att inte bli ännu en av de där ungdomsproduktionerna vars främsta syfte är att förmedla det uppväxande släktet nyttiga moralkakor i form av styltig dialog skriven av medelåldringar som helt glömt hur det är att vara sexton.

I ”Skam” är ett präktigt yttre inte ett tecken på godhet. Faktiskt finns det inget bra eller dåligt, bara livet. Manus bygger på djupintervjuer med tonåringar, och skådespelarna har själva varit med och utformat dialogen. Det märks. För det blir aldrig så hattigt och tillskruvat som det brukar bli i ungdomsserier – när någon har allvarliga problem försvinner inte de över en natt.

Egentligen händer det inte särskilt mycket alls. Men det är så mycket som är första gången och dramatiskt i tonåren att känslorna räcker. Så är också ”Skam” en serie om de känslorna, om relationer, om hur alla trevar sig fram och gör allt för att inte framstå som just så förvirrade som de är.

Serieskaparen, Julie Andem, har sett till att fylla ut med Instagramkonton för den som vill lära känna rollfigurerna ännu bättre. Det hela är mycket skickligt gjort. Kanske är det för att det är så verklighetstroget som så många har svårt att förstå att det faktiskt rör sig om fiktion?

Som gör att folk vallfärdar till inspelningsplatsen Hartvig Nissens skole, i hopp om att få syn på Noora och de andra. Som fått en krogvakt i Trondheim att försöka kasta ut huvudrollsinnehaverskan, eftersom han var säker på att hon var Noora och alltså minderårig. Är det rentav den ovanliga realismen som gjort kritikerna så förvirrade?

Riktigt bra fiktion skriver inte någon på näsan. Det viktigaste förblir det outsagda, det som utspelar sig mellan raderna, i de där små sprickorna som uppstår när någon till exempel är förnumstigheten själv och månar om att alla ska handla rätt, och sedan i hemlighet inleder en affär med den som en av hennes bästa väninnor är förälskad i.

Ingen är god eller ond, det är precis som i citatet Noora har uppsatt hemma, som en påminnelse: ”Alla du möter utkämpar en strid som du inte vet något om.” Den som betraktar henne och bara ser det kvinnliga, svala idealet tittar helt enkelt inte tillräckligt noga.

Och det talas om den manliga blicken, men vad är det inte för blick kritikerna har när de nu beskriver hur hon åmar sig, hur hon är så irriterande perfekt och smal, hur hon mest av allt påminner om en docka? Det luktar sexism.

Sexism har resulterat i många dåliga berättelser. För dåligt berättande blir ju resultatet när vissa personer reduceras till platta stereotyper. Det betyder inte att fiktionens uppgift är att erbjuda ett ”tryggt rum”, eller att vara feministiskt sedelärande. En stark kvinna utan några svagheter är precis lika endimensionell som en hora eller en madonna. Det väsentliga är att både män och kvinnor beskrivs som människor. Och det sker i ”Skam”.

Men nu hanteras tv-serien som om den vore verklighet, samtidigt som man kräver av de kvinnliga rollfigurerna att de ska vara övermänskliga. Den ”feministiska kritiken” går ut på att förebrå fiktiva kvinnor för deras fel.

Det klagas även på att deras konversationer inte passerar Bechdeltestet – det vill säga den regel som stipulerar att dialoger mellan kvinnliga rollfigurer måste handla om annat än män. Som jag själv minns det skulle stora delar av mina egna tonår inte ha passerat Bechdeltestet. Men mycket gjorde det, och så är det även i serien.

Om man nu prompt ska moralisera, som om detta var på riktigt, så vore det väl rimligare att ge sig på exempelvis den manliga rollfigur som begår ett övergrepp mot Noora. Men det skrivs inga upprörda debattinlagor om att han är en dålig förebild. Det är, som vanligt, bara tjejerna som bedöms och befinns mindre värda. Det påminner faktiskt en hel del om gymnasiet.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.