Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Hedersvåld är inte detsamma som mäns våld

Hedersvåld är ett stort problem, som av allt att döma bara växer. Men fortfarande vägrar somliga erkänna att det ens existerar. Och märkligast av allt är att de ofta gör det i feminismens och antirasismens namn.

Vart tredje mord på en kvinna i Sverige var hedersrelaterat förra året. Det visar Nationella kompetensteamets genomgång. Låter det som en hög siffra? Förmodligen är den ännu högre.

Sammanställningen utgår nämligen bara från fall där motivet varit tydligt uttalat. Eftersom hedersmord inte är en egen brottsrubricering finns det sannolikt fler. Många mord utreds aldrig ens som mord eftersom de arrangeras för att se ut som självmord eller olyckor. Det är ganska lätt ordnat, särskilt om flera hjälper till.

Och för den händelse att någon på polisen sedan får för sig att närmare undersöka hängningen eller hoppet från balkongen så är det för sent. Om platsen inte spärras av från början och personer tas in på förhör så försvinner bevisen snabbt.

Lägg därtill de dödsfall som beror på att en släkt hotat eller mer eller mindre tvingat en anhörig att ta livet av sig.

När Aftonbladet i maj kartlade rättsfall från åren 2015 och 2016 så hade 200 domar hederskopplingar. I ett av ärendena misstänkte en man att hans dotter haft kontakt med en kille. "Säg ett sätt som du vill dö på, som gör att det ser ut som ett självmord", sade han då. "Du har två dagar på dig."

I ett annat fall ringde en flicka polisen efter att ha misshandlats av sina två bröder och sin mamma. "Du är död för mig", hade mamman sagt. Den ena brodern hade uppmanat henne att gå och hämta en kniv i köket och ta livet av sig, "så slipper vi göra det".

Nej, hedersvåld är inte som annat våld, det går inte att jämställa med mäns våld mot kvinnor. För det första för att det inte bara är kvinnor som faller offer för de här mekanismerna. För det andra för att offren oftast är unga. För det tredje för att det oftast inte handlar om en ensam gärningsperson – hela familjen är inblandad.

Eller som författaren Soheila Fors uttryckt det: "Fast bara en hand höll i kniven så kunde det vara hundratals händer som höll i armen."

Det är märkligt att somliga vägrar erkänna hedersförtryckets existens. Särskilt märkligt är det att de så ofta gör det i feminismens och antirasismens namn.

Att gäspa åt att vissa flickor och kvinnor nekas de friheter och rättigheter som alla andra flickor och kvinnor kan ta för givna, är det feminism? Och att särbehandla personer med mörk hudfärg, som om just de inte skulle klara att behandla andra med normal respekt, är det antirasism?

Jag kan inte se det. Hedersförtryck är kultur. Men det är en skammens kultur, och den är inte värd att bevara.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.