I svensk debatt har den danska polisen ibland framhållits som ett föredöme. Den har påståtts vara lite smidigare, lite mindre konfrontatorisk.
Men nu när polisen i Köpenhamn i samband med klimatmötet har ställts inför sin största utmaning någonsin får den samma typ av kritik som ofta mött svensk polis. Den påstås ha varit onödigt brutal när den på onsdagen stoppade demonstranter som försökte ta sig in på Bella center där klimatmötet pågår.
För demonstranter som var med kan polisens agerande säkert ha framstått som både hotfullt och brutalt. På någon punkt kanske kritiken också är befogad. Men inför risken att demonstranter som hade det uttalade målet att ta sig igenom avspärrningarna skulle lyckas, fanns inte alternativet att avvakta och se vänlig ut. Polisen var tvungen att agera. Varken rapporterna om polisens taktik eller siffran 250 gripna tyder på något övervåld.
Mer bekymmersamma är rapporterna från i lördags då nästan 1.000 personer greps. Att fredliga demonstranter tvingades sitta bakbundna i flera timmar kräver en god förklaring.
Lördagens polisinsats har gett nytt bränsle åt debatten om de nya lagar som stiftats inför klimatmötet. Den så kallade lymmellagen förlänger tiden som personer kan hållas fängslade utan brottsmisstanke från sex till tolv timmar.
Att polis fängslar fredliga demonstranter är något vi annars förknippar med diktaturer. Men en sådan parallell missar något väsentligt. Skillnaden mellan diktaturen och rättsstaten ligger inte främst i vilka befogenheter polisen har utan i hur dessa regleras och kontrolleras.
Även i rättsstater använder polisen våld, och det måste den ibland göra för att skydda samhället och de rättsprinciper som detta vilar på.
Nyckelfrågan är därför inte om det bland de gripna funnits fredliga demonstranter. Den handlar i stället om proportionalitet.
Kan man tänka sig situationer där det är försvarbart att hålla att människor fängslade i upp till tolv timmar utan att det finns konkreta brottsmisstankar mot var och en av dem? Absolut, för i de internationella toppmötenas historia finns flera exempel på hur något som
börjat som en fredlig demonstration spårat ur.
Det hände i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2001. Än värre gick det en månad senare vid G 8-mötet i Genua där en demonstrant dödades.
Europadomstolen fastslog i slutet av augusti, drygt åtta år efter skotten i Genua, att polisen som sköt handlade i självförsvar. Han satt skadad och utmattad i en bil omgiven av demonstranter som med järnrör och stenar krossade bilrutorna.
Den 20-årige polisen sköt för att avvärja vad han uppfattade som en överhängande fara för sitt och en kollegas liv, menade domstolen.
Det är lätt för utomstående att säga att de flesta demonstranter är snälla som lamm. Men när en massa är i rörelse och delar av denna massa utgörs av personer som söker konfrontation kan kaos utbryta och våld snabbt eskalera.
Varken den danska lymmellagen eller polisens massgripanden är därför i sig tvivelaktiga. Om polisen förtjänar klander beror på om den i det konkreta fallet gjort en rimlig bedömning av läget.
Här finns en parallell till en nu aktuell svensk fråga om våldsanvändning. Sedan några år tillbaka ingår pepparsprej i polisens utrustning. Motivet bakom regeländringen som öppnade för detta var att det fanns lägen där poliser skulle kunna avstå från att använda skjutvapen om de hade ett alternativ.
En granskning som JO nyligen har gjort visar dock att pepparsprejen kommit till flitigare användning än det var tänkt. Den används inte bara i stället för skjutvapen när poliser attackeras från några meters håll. Redan fängslade personer har sprejats på nära håll, i fordon och inne i polisens lokaler.
JO är kritisk mot denna glidning och kräver såväl en tydligare reglering som bättre kontroll av hur pepparsprejen används.
Det är just så en rättsstat fungerar. Viss våldanvändning kan accepteras. Men just för att polisen har särskilda befogenheter måste dess användning av våldet hela tiden granskas och lagstiftaren vara beredd att skärpa reglerna om mer våld används än vad nöden kräver.