Nu faller sjukskrivningarna. Mellan november 2007 och samma månad 2008 var 20 procent färre sjukskrivna i gruppen med psykiska diagnoser. Om sjukskrivning hade speglat sjukdom, vilket ingen seriös forskare påstår, hade det varit ett medicinskt under vi bevittnar. Men så är det alltså inte.
Siffrorna visar i stället hur sjukfrånvaron reflekterar så mycket annat som sker i samhället. Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria, lanserade för 20 år sedan begreppet kultursjukdomar. Det är sjukdomar som uppkommer i samspel med tidsandan i form av normer, värderingar, föreställningar och aktuella hotbilder.
Karaktäristiskt för en kultursjukdom är att den försvinner lika plötsligt som den uppkom, antingen för att tillståndet inte längre betraktas som sjukdom eller för att symtombilden slukas av nya diagnoser. (Läkartidningen 13/11 2007)
Kanske är det ett sådant skifte vi nu ser. Personer som definierade sig själva som utbrända får allt mindre utrymme i medierna. Men efter ”burnout” kommer nu ”boreout”, uttråkade. Det handlar om personer som bokar mötesrum utan att ha några möten och som utvecklat strategier så det ser ut som de är stressade när de i själva verket inte har något att göra. Det kunde man läsa i DN Ekonomi (18/3).
Det här hade kunnat kännas som en liten lustifikation om det inte vore för kommentarerna från Sveriges stressnestor nummer ett, Alexander Perski, i samma nummer av tidningen. ”Det påminnner om det vi kallar en spela död-reaktion”, förklarar stresspsykologen. Han avslutar med att slå fast att reaktionen är farligare än andra stressreaktioner eftersom man inte söker hjälp.
I vårt genommedikaliserade tidevarv ska alla otrevligheter behandlas, rehabiliteras eller terapeutiseras. Men allvarligt talat, om man har tråkigt på jobbet är det då inte bättre att försöka hitta ett nytt än att söka sig till Alexander Perskis privata stressmottagning.
För vad ska man göra där? Lära sig stå ut med tristessen? Dra roliga vitsar eller skoja till det med några pruttkuddar? Och om det nu är arbetsplatsen alternativt chefen som är trist, varför är det då den anställde som ska behandlas?