”Så svek Maud Saab” basunerade Aftonbladet ut på lördagens löpsedel. Exakt vad sveket skulle bestå i är oklart. Enligt tidningens reporter Robert Collin har näringsminister Maud Olofsson vetat ”noll” om bilindustrin och varit ointresserad av Saabs öde.
Att en svensk minister inte kan lika mycket om bilar som en motorjournalist på Aftonbladet är möjligt, men det utgör knappast något svek. Inte heller har det varit fel på Maud Olofssons intresse för de anställda i Trollhättan. De har med rätta blivit utlovade stöd i den svåra omställningen.
Frågan är om något svenskt statsråd någonsin ägnat så mycket tid åt Saab som just Olofsson. I fredags, när General Motors begravde bolaget i ett pressmeddelande, var det näringsministern som inledde presskonferensen i Trollhättan – inte Saab Automobiles vd Jan-Åke Jonsson. Det är att ta på sig ett ansvar som borde ligga hos bolagets ledning och styrelse.
Maud Olofssons bilkunskaper kan säkert förbättras, men det är inte hennes eller regeringens tillkortakommanden som satt punkt för sagan om Saab. Bolaget har under lång tid plågats av dåliga ägare som styrt sitt svenska dotterbolag med vänster hand. Nyutvecklingen har kört på tomgång, antalet sålda bilar har varit få och berget av förluster har vuxit för varje år. Med finanskrisen blev situationen akut, och till slut fanns ingen som ville fortsätta att betala.
Vad mer skulle regeringen ha gjort? Gått in med skattebetalarnas pengar i en verksamhet som länge varit olönsam? Tack och lov kräver inte ens Lars Ohlys vänsterparti detta.
Det har blåst kallt kring statsminister Fredrik Reinfeldt och hans ministerkolleger den senaste tiden, men delar av kritiken har regeringen inte gjort sig förtjänt av. Att företag går under i den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet är hårt men ofrånkomligt. Det ska inte läggas Reinfeldt till last, lika lite som han bör klandras för att det inte blev något bindande klimatavtal mellan 193 länder i Köpenhamn.
Man måste ha realistiska förväntningar på vad politiken kan och bör åstadkomma. Med skattemiljarder kan man förlänga livet för vilket företag som helst, men detta faktum rättfärdigar inte sådana insatser.
Mer rimligt är att politikerna enas om ambitiösa klimatavtal, men i det komplexa och stundals korrupta FN-systemet kan man inte räkna med några snabba framgångar.
De flesta väljare som vänt sig bort från regeringen de senaste månaderna har en jordnära syn på vad som kan åstadkommas. Det aktuella raset i Sifos, Synovates och SCB:s mätningar handlar inte om hanteringen av fordonsindustrin, utan om en annan typ av besvikelse.
Där finns Sverigedemokraternas framgångar som följer av den ekonomiska krisen och den massiva publicitet som partiet gavs tidigare i höst. Än en gång har det bekräftats att små partier har allt att vinna på att synas mycket, särskilt om de befinner sig långt från makt och ansvar.
Den absoluta majoriteten svenskar övertygas inte av SD:s populism och hets mot muslimer, men det räcker att 4 av 100 uppskattar budskapet för att partiet ska komma in riksdagen. Att Saab – enligt statsministern en del av den ”svenska folksjälen” – nu läggs ned blir säkert en fråga som SD försöker exploatera.
Där finns Miljöpartiets framryckningar som hänger samman med oron för klimatförändringen och den okritiska behandlingen av MP i många medier. Sällan har ett svenskt parti fått så mycket goodwill och erkännande utan att någon på allvar granskat dess förslag till lösningar. Att Maria Wetterstrand ger ett sympatiskt intryck väger inte upp att hennes parti vill avveckla kärnkraften, stoppa allt inrikesflyg söder om Sundsvall och lägga ned det militära försvaret.
Där finns sjabblet kring sjukförsäkringen som symboliserar hur regeringen hanterat de allmänna trygghetssystemen. Tanken med arbetslinjen var riktig men djävulen sitter i detaljerna. Än en gång har begränsningarna i finansminister Anders Borgs endimensionella maktutövning blivit tydliga. Det går inte att förändra system som berör hundratusentals människor utan att lyssna på remissinstanserna. Man måste vara beredd att ompröva sin politik när kritiker påtalar brister.
Det var inte bara fackförbunden som ifrågasatte reformen av sjukförsäkringen. Även Svenskt Näringsliv pekade på flera av de problem som regeringen nu försöker åtgärda. I sitt remissyttrande i februari 2008 varnade man för begreppsförvirring, bristande förutsägbarhet och rättsosäkerhet. Men regeringen, med finansministern som ivrig pådrivare, valde att köra sitt eget race.
För varje månad fram till valet kommer trygghetssystemen att utsättas för en hårdare press i takt med att arbetslösheten stiger. Fler och fler kommer att ställa regeringen till svars. Det bästa de borgerliga kan göra är att styra pragmatiskt i snålblåsten och samtidigt så jorden för ett Sverige bortom krisen. Om det är något allvarligt svek regeringen gjort sig skyldig till är det detta: man har brytt sig alldeles för lite om de företag som ska erbjuda jobb och inkomster när de gamla fabrikerna stänger igen.