Signerat – Henrik Berggren.
Vet ni vad ”love-bombing” är?
Det var vad Livets ord utsatte Per Kornhall för. När en person är på väg att glida ur gemenskapen får han eller hon en intensiv och kärleksfull uppmärksamhet från omgivningen. Man talar om hur mycket man uppskattar vederbörande, kramas och skickar uppmuntrande meddelanden.
Det kan kanske tyckas oskyldigt. Men det förklarar mycket av den makt som Ulf Ekman utövar över kyrkans medlemmar. Ytterst är det varken tvång eller trosföreställningar som håller ihop sekter, utan exploateringen av människans behov av social gemenskap.
I sjutton år var Per Kornhall djupt involverad i Livets ord. Allt i hans liv – familj, arbete, umgänge – var centrerat kring den religiösa sekten med bas i Uppsala. Hans fru var medlem, hans barn gick i rörelsens grundskola och själv undervisade han på dess gymnasium.
Att i det läget tvivla på Ekmans läror var detsamma som att ifrågasätta hela sitt liv. Ändå gjorde Kornhall det, vilket han berättar ytterst chosefritt och eftertänksamt om i boken ”Livets Ord. Kontroll och manipulation i Jesu namn” (Leopard).
Kornhall har visserligen tonat ner det självbiografiska till förmån för en allmän kritik av sektmentaliteten inom Livets ord. Men det är ändå Kornhalls skildring av sin väg ut ur sekten som är mest gripande.
Hustru och barn vänder sig mot honom, tidigare vänner tar avstånd och hans mejlbox fylls av hatbrev som på kristna skrymtares sätt avslutas med det obligatoriska ”Jesus älskar dig”. Men, som han skriver, nyckeln till hans frihet var att han insåg ”att man inte behöver vara elak för att vara ond”.
Jag tror att det är en viktig poäng. Det största hotet är inte individer utan dåliga grupper med manipulativa och auktoritära ledare.