Signerat – Hanne Kjöller.
Det suger att bryta nacken. Det säger Martin Engqvist, förlamad från axlarna och nedåt efter en trafikolycka för tio år sedan. Men, försöker jag, har inte olyckan inneburit några nya insikter? Nej, svarar han frankt. Jag vägrar vara den lyckliga invaliden. Jag vill hellre vara lite mindre insiktsfull och kunna gå.
Vi träffas för att tala om skillnaden mellan acceptans och att acceptera. Om att inte släta över livssorger men att heller inte bygga hela sin identitet kring dem. Och om vad det är som gör att vissa ryggmärgsskadade blir förtidspensionerade, klär sig i mysbyxor och stänger in sig hemma. Medan andra, som Martin Engqvist, fortsätter att arbeta som journalist och som vid vår lunchträff har ålat in sin förlamade överkropp i en tajt och snygg jeansjacka. Att man fortsätter att kämpa när det är så frestande att ge upp. Som ryggmärgsskadad är allt vallat och framrullat för en passiv tillvaro, berättar Martin Engqvist. Ingen skulle tycka det var konstigt om han inte arbetade.
Men egentligen handlar inte vårt samtal om ryggmärgsskadade utan om dig, mig och alla andra som ju också då och då får utkämpa en – förvisso mycket mindre, men ändå – kamp för att nå dit vi vill. Och som ibland lockas av att välja den enkla vägen. Att ligga kvar i sängen, att sjukskriva oss, att inte ta tag i en obehaglig konflikt.
Det finns en risk, säger Martin Engqvist, att fastna i det som varit före olyckan eller att hänga upp sig på någon form av mirakulös bot. Men man måste hitta ett liv som funkar här och nu.
– Jag kan sörja, men jag ställer äggklockan. När den ringer är det dags att spotta i nävarna igen.
På sin blogg skriver Martin Engqvist om sina kolsvarta dagar, om hur han var en lycklig människa före olyckan och hur han inte är det längre. Och om varför han ändå vägrar låta sitt funktionshinder ta över identiteten. ”Så – sjuk? Nej. Mår jag bra? Ibland, ibland inte. Lycklig, Nej, men jag har lyckliga stunder. Glad? Inte som förr. Svartsynt? Tveklöst. Men de flesta dagar vaknar jag ändå nyfiken. Och förälskad är jag fortfarande. Det räcker rätt långt.”
För att låna Martin Engqvists ord: just så enkelt och just så svårt är det. Och om en person som varit med om något så drastiskt som Martin Engqvist kan vakna nyfiken och uppleva stunder av lycka, varför har då så många av oss andra med avsevärt mindre besvär så svårt att glädjas över en vacker himmel eller koltrastens sång?