Signerat - Rickard Westerberg.
Förra veckans nummer av LO-tidningen var ingen rolig läsning för fackordförande Wanja Lundby-Wedin. Medlemsflykten har visserligen bromsats upp men 43.000 personer valde ändå att lämna LO-förbunden. I lågkonjunkturer brukar utvecklingen vara den motsatta.
Organisationsgraden bland löntagarna har sjunkit kontinuerligt sedan krisen på 1990-talet, ett ras som accelererade 2007 och 2008. LO tappade 11 procent av medlemmarna i samband med att regeringen förändrande a-kassan och slopade skattereduktionen för fack- och kassaavgift.
Båda förändringarna var rimliga. Numera betyder högre arbetslöshet inom en viss bransch högre a-kassa. Det ökar försäkringsmässigheten och borde hålla tillbaka lönekraven i dåliga tider, vilket (i alla fall i teorin) bidrar till en snabbare minskning av arbetslösheten. Skattereduktionen var en omotiverad överföring av pengar från dem som valt att stå utanför till dem som gått med.
LO har visst fog att skylla sina problem på regeringen. Samtidigt har en vanlig LO-arbetare fått ett jobbskatteavdrag som mer än väl kompenserar för högre a-kassa.
Därför måste Lundby-Wedin se medlemsflykten i ett större perspektiv. Vad erbjuder hennes organisation människor i en tjänstedominerad ekonomi med många unga och visstidsanställda?
Inte mycket. I stället attackerar LO bemanningsföretagen, som ofta anställer yngre, och fortsätter att försvara de turordningsregler som gynnar dem med långa anställningar. Unga entreprenörer, såsom salladsbarföreträdaren Sofia Appelgren i Göteborg, sätts i blockad.
Lägre ingångslöner avfärdas kategoriskt trots att de skulle hjälpa många unga att få in en fot på arbetsmarknaden.
Detsamma gäller för all form av ökad flexibilitet, såsom de nu utökade möjligheterna till visstidsanställning. Halverade arbetsgivaravgifter för dem under 26 ses enbart som ett lönebidrag till storföretag som McDonald’s.
Samtidigt är det just bland unga som organisationsgraden sjunkit som mest de senaste tjugo åren. Förvånad, någon?