Tidigare i höst visade tv-programmet ”Existens” precis hur det går till när yttrandefriheten anfräts. På reklamaffischen inför sin yttrandefrihetsutställning hade Nobelmuseet både Salman Rushdie och Carl Johan De Geers flaggskändning som exempel, vilket tydde på att man stod på yttrandefrihetens sida. Det var en missuppfattning.
”Existens” avslöjade att museet konsulterat en imam om vilka delar av Theo van Goghs och Ayaan Hirsi Alis kortfilm ”Submission” man skulle ta bort inför visningen. ”Submission” sätter sökarljuset på kvinnoförtryck i islam och korantexter. Regissören van Gogh mördades på grund av filmens budskap.
Med sin ofattbara hållningslöshet legitimerar Nobelmuseet mordet på en konstnär genom att visa förståelse för de kränkta känslor som orsakat det. Därtill ignorerar man filmens sakinnehåll: kvinnans underordning i religionerna och kvinnor misshandlade med stöd i ”heliga” skrifter, för att i stället visa sympati för dem som känt sig förödmjukade av fakta.
Och hållningslösheten fortsätter när museet försvarar sig på sin hemsida. Där förklaras att ”Submission” ingår i en avdelning som handlar om ”islamofobi och kränkningar av islam. ... Det visades även kortare inslag ur olika filmverk som kränkt eller hetsat mot olika religiösa grupper, människor av olika hudfärg eller sexuell läggning”.
Man tror inte sina ögon. Försvar av kvinnors rättigheter och en skildring av kvinnoförtryck i Allahs namn jämställs med rasism och hets.
När ”Existens” insisterade på att få veta vems känsliga sinnen man velat skona hade utställningschefen Olov Amelin av någon anledning ingen uppfattning om det men skruvade sig besvärat. Att slingra sig i tv hör också till yttrande- och tankefriheten. Men det är fegt att ansvara för en utställning om yttrandefrihet och inte våga tala ur skägget om sin censurering i en av vår tids viktigaste yttrandefrihetsfrågor: att religiöst motiverade känslor och repressalier, främst radikala islamisters, under de senaste två decennierna allvarligt har påverkat vad man vågar säga, rita, visa och skriva i konstnärlig tappning.
Det började med den vansinniga fatwan mot Salman Rushdie och ”Satansverserna” 1989, utfärdad av ayatolla Khomeini. Fatwan var ett påbud till alla rättrogna muslimer i Världen att mörda författaren och var och en som hade med publiceringen att göra. Avrättningarna skulle ske snabbt ”på det att ingen annan ska drista sig att kränka muslimska heliga ting”. En uttrycklig varning inför framtiden således. Däri lyckades man fullt ut.
I sin insiktsfulla bok ”Från Fatwa till Jihad” (Voltaire Publishing) förklarar Kenan Malik hur vi alla har införlivat fatwan och gjort den till en självklar del av vårt tänkande. En återhållsam inställning har automatiserats. Maliks bok är en analys av och historisk exposé över situationen i England, där multikulturalismen som politisk praktik och idériktning - det vill säga inte som beskrivning av ett blandat och pluralistiskt immigrantsamhälle, utan som idéer om gruppidentitet och grupprättigheter, vilket leder till enklaver och åtskillnad - är tydligare än kanske någon annanstans i Europa.
Kenan Malik är för massinvandring men kritisk till multikulturalismen som metod för att hantera den. Som ung på 70- och 80-talet var han aktiv i vänsterrörelsen och bekämpade ojämlikhet och rasism. På den tiden definierade sig ingen han kände som muslim, annat styrde vem man såg sig som. När han senare stötte på sina gamla sekulära vänstervänner hade de blivit islamister. De hyllade fatwan, brände Rushdies bok och kämpade för muslimers intressen enbart, och i synnerhet deras rätt att inte bli kränkta av yttrandefriheten.
I England, skriver Malik, är gruppidentitet det enda myndigheterna förstår och orienterar efter. Den som äskar kommunala medel för att skapa något i sitt nergångna område gör bäst i att hänvisa till den kulturella gruppens behov och utsatthet. Allmänna behov och fattigdom räcker inte som grund.
Kulturalismens filosofi, där man får makt och inflytande, identitet och medel utifrån religiös eller kulturell tillhörighet leder till en falsk homogenisering inom grupperna och ett större avstånd mellan dem. Den svarte blir svartare, den vite vitare, muslimen mer muslimsk, den kristne mer kristen, juden mer judisk. Så förflyttas skenbart konfliktytorna utanför gruppen och permanentas, alltmedan vänstern och skuldtyngda liberaler vaktar så att ingen minoritet ska behöva förorättas av universalismens idé om mänskliga behov.
Vad de inte har noterat är att man därmed lämnar minoriteternas undergrupper i sticket. Just det som filmen ”Submission” belyser. Att ha universella individrättigheter som oavvislig kompass är enda sättet att inte vackla i sitt stöd till dem som förtrycks av gruppens normer.
Mest oroad är Kenan Malik över det liberala samhällets anpassning. Det som 1989 var otänkbart att böja sig för är i dag självklart att böja sig för och till och med sympatisera med. I dag räcker det att en akademiker skriver i ett utlåtande om en kommande bok att den kan kränka en del muslimer, så drar förlaget in boken.
Fatwan har internaliserats. Men också legitimerats, vilket är ännu värre. Fruktan är ju något begripligt, men inte uppfattningen att satir, kritik eller självständiga religionsskildringar är störande, fel och onödiga. Nobelmuseets insatser bekräftar med råge Maliks tes. I sitt pressmeddelande hävdar de att de blivit missförstådda: ”Submission” var ju aldrig tänkt att visas i sin helhet.
Att de bad en imam om hjälp med redigeringen klargör att de inte begripit på vilken sida om yttrandefriheten de ska stå.