Reinfeldt: Kompetent EU-ordförande utan tillräcklig förmåga att inspirera.
Det har gått bättre än de flesta trodde och snart är det slut. I går var det sista natten med gänget och i dag avslutar Fredrik Reinfeldt det sista planerade toppmötet under Sveriges halvår som EU-ordförande. Många hävdar att det inte går att sätta ett slutgiltigt betyg innan klimatmötet i Köpenhamn har avslutats. Det är visserligen sant, men vissa slutsatser kan ändå dras.
Sverige har varit en pålitlig, jämkande och lyssnande EU-ordförande, som inte har gjort några stora misstag. Korridorsnacket i Bryssel innehåller en hel del beröm, men inför det pågående toppmötet mumlades det också om svenskt paragrafrytteri. Lissabonfördragets regler ska följas, punkt slut. Det innebär att endast en stats- eller regeringschef per land, och absolut inga utrikesministrar, släpps in på mötet. Resten får stanna utanför och morra.
Det har varit ett duktigt EU-halvår utan stark lyskraft. Beslutsmaskineriet har fungerat väl, men riktigt inspirerat har det inte känts. Stockholmsprogrammet, Östersjöstrategin och nya regler för övervakning av finansmarknaderna i EU har klubbats. Det blev ingen överenskommelse om regler för patientrörlighet, men Island har ansökt om medlemskap, gränstvisten mellan Kroatien och Slovenien är löst och ett nytt kapitel ska öppnas i förhandlingarna mellan EU och Turkiet. EU:s utvidgning har inte avstannat helt, vilket är positivt.
Den största framgången är utan tvivel att Lissabonfördraget kunde träda i kraft den 1 december. I det svenska regeringskansliet sprids ett rykte om vad Tjeckiens krånglande president Klaus undslapp sig när han till slut, motvilligt, hade skrivit under Lissabon. ”Utan den där killen hade jag aldrig skrivit på”, sa Klaus. Killen var Reinfeldt och att han behöll sitt lugn och lät bli att reta upp Klaus var skickligt och ledde till att EU äntligen kan börja använda nya spelregler. Förhoppningsvis blir unionen nu både mer effektiv och något mer öppen.
Det finns med andra ord en hel del på pluskontot. Men den trötta slogan som antogs var illavarslande och har delvis blivit utmärkande för Sveriges EU-ordförandeskap. ”Vi antar utmaningen”, heter det. Det låter ännu mer defensivt på engelska, ”taking on the challenge”, och är definitivt mindre slagfärdigt än de tydliga tre E som vägledde Sverige under ordförandeskapet 2001: ”Enlargement, Environment, Employment” (utvidgning, miljö, sysselsättning).
En jämförelse mellan 2001 och 2009 är oundviklig. När Göran Persson var EU-ordförande hade unionen bara femton medlemmar och det var Sveriges första ordförandeskap. I dag är unionen nästan dubbelt så stor, men har samtidigt blivit mer vardag. Det blev fler rubriker och mer ståhej kring EU-ordförande Persson. Han åkte på en spektakulär och märklig medlarresa till Nordkorea, men tog också en viktig strid för EU:s fortsatta utvidgning.
Fredrik Reinfeldt tog med sig det lyssnande ledarskapet in i EU. Sverige har antagit utmaningen och gjort sin läxa. Men valet av EU:s nye president och utrikesminister är symtomatiskt för hur inspirationslöst det då kan bli. Valprocessen sköttes korrekt men saknade gnista och vilja. Den borde ha förberetts bättre och slutade därför sämre än den borde ha gjort.
Det räcker inte att lyssna. Osäkerheten om EU:s framtida väg är stor och under ytan växer den gamla europeiska nationalismen. Oviljan att förändra unionens jordbrukspolitik har snarast förstärkts under det senaste halvåret och den så kallade utvidgningströttheten är allmän. Sverige borde i högre grad ha tagit chansen att höja rösten i dessa viktiga framtidsfrågor.
Det har saknats en tillräckligt inspirerad ledning, men trots det får ordförandeskapet ett gott betyg. Om EU:s ordförande lyckas hålla ihop unionen och bidra konstruktivt under klimatförhandlingar i Köpenhamn kanske det till och med kan bli väl godkänt.