Eurons kris har blivit hela Europas kris. Och trots att den globala recessionen har slagit hårt är de flesta av unionens problem självförvållade. Gemenskapstanken har haft svårt att få politiskt fäste utanför de nationella gränserna. Eurons nuvarande konstruktion har visat sig bristfällig. Så långt har EU-skeptikerna fått rätt.

Samtidigt har de fel om allt annat. EU-samarbetet – inte minst tillkomsten av den inre marknaden – har även med dagens dystra ljussättning varit en succé. I den bästa av världar hade eurons kris kunnat fungera som en katalysator för en konstruktiv debatt om en reformering av EU. I stället ljuder föga hjälpsamma domedagsprofetior, och det långt in i borgerligheten. Det här är ett trendbrott, och det finns all anledning att vara vaksam på hur det kan komma att påverka en lättrörlig folkopinion.

I åratal har de svenska borgerliga partierna, möjligen med undantag för Centern, varit betydligt mer positiva till det europeiska samarbetet än väljarkåren i stort. I dag är det knappt någon som reagerar när Sveriges statsminister menar att de skötsamma bör lämna de skuldtyngda åt sitt öde: vi kan tryggt hålla oss i vår nordiska tillväxtkorridor. Moderaterna har även på denna punkt fallit in i en gammal socialdemokratisk pampretorik, och trots att positionsförändringen inte markerats så här starkt förut, är den heller inte ny. Inför Europaparlamentsvalet 2009 hette det, till exempel, att det skulle bli mer Sverige i Europa.

Nu har Moderaterna inlett arbetet med att ta fram en ny valplattform inför kampanjen 2014. Vad den ska innehålla vet vi inte än, men i tidningen Dagens opinion (18/6) framkommer bland annat att man vill exportera ”svensk skattemoral”.

När det största borgerliga partiet spelar på så öppet nationalistiska strängar finns det ingen anledning att tro att den EU-skepsis som alltid har varit stark i Sverige kan göra annat än att öka. Vår välfärd är intakt, statsfinanserna goda, rapsen blommar som aldrig förr. Frågan är om svenska politiker har varit så här självtillräckliga sedan Socialdemokraternas glansdagar.

På lite sikt kan denna förändring i ton få stora, och inte bara önskade, konsekvenser. I dag är de som talar om utträde lätträknade. Men om Folkpartiet är det enda i Sveriges riksdag som bemödar sig om att belysa syftet med medlemskapet kan denna sak snabbt förändras. I det traditionellt EU-positiva Finland menade nyligen en socialdemokratisk finansminister att om valet stod mellan att skicka pengar till krisländerna eller att lämna valuta- unionen var svaret inte självklart.

Många ser nu med oro på hur den ekonomiska krisen i Europa göder krafter som profiterar på främlingsfientlighet och nostalgi. Få tycks inse att det ligger något paradoxalt i att å ena sidan varna för en återupplivad nationalism, och å andra sidan glida på svaren om vi behöver ett fördjupat samarbete med andra. Att vi fick mer Europa i Sverige – att Sverige blev mer europeiskt – var en av de viktigaste konsekvenserna av medlemskapet i unionen. Det skapade en motvikt till vår inte odelat stolta tradition av att hävda vår exceptionalism som argument för att stå vid sidan av den europeiska utveckling som vi trots allt är helt beroende av.

Ändå är det besked vi hör från Anders Borg att det är den akuta ekonomiska krisen som måste lösas nu: systemfrågorna får man ta itu med senare.

På toppmötesnivå är det helt sant. Om den första punkten på agendan är att se till att det europeiska huset inte kollapsar är läget olämpligt för att diskutera dörrhandtag. Men vad säger att diskussionen om EU:s framtida arkitektur måste vänta på hemmaplan? Vore det inte bra om vi inför kommande fördragsändringar var på det klara med vad vi vill ha kvar när det blir dags att förhandla om vad som ska bort?

Att man måste skala i både åtaganden och storlek, det står alldeles klart. Och här finns faktiskt en möjlig fördel med dagens elände. När pengar börjar bli ett allvarligt problem måste man prioritera. Om hela samarbetets existens är ifrågasatt kan inget område vara för heligt för att diskuteras. Här har regeringen gjort helt rätt när man har vägrat att gå EU-kommissionens krav på en ökning av unionens budget till mötes.

Om Moderaterna kan sluta med sitt flaggviftande skulle den framtida valplattformen kunna bli ett framåtsyftande inlägg i en sådan diskussion. Men då får man försöka hålla i huvudet att ett mer effektivt samarbete faktiskt ligger i hela världens intresse. Inte bara i Sveriges.