Säga vad man vill om Göran Persson, men få kan som han fånga ett auditorium. Och så är det fortfarande.
Solbränd, avspänd och med en och annan sedvanligt bitsk släng levererade den förre statsministern funderingar kring rapporten ”Makten i Europa”, som presenterades på DN Debatt i tisdagens tidning.
Tillsammans med EU-minister Birgitta Ohlsson var Persson bjuden till SNS för att kommentera forskarnas slutsatser.
Båda höll med om att det skett en maktförskjutning i unionen under senare år. De stora medlemsstaterna har flyttat fram sina positioner, stats- och regeringschefernas toppmöten – Europeiska rådet – har ökat inflytande och Europaparlamentet mer makt.
Vad får det för konsekvenser? Birgitta Ohlsson höll med forskarna om att ett medelstort land som Sverige måste prioritera och ägna tid åt att bygga allianser. Och Göran Persson förklarade att det är nödvändigt att Europeiska rådet fått mer att säga till om.
Han vittnade om att han upplevt ”de finaste stunderna i min politiska karriär” i kretsen av EU:s stats- och regeringschefer. Det säger kanske framför allt något om hur Persson hade det på hemmaplan, men visar hur väl de politiska ledarna i unionen numera lär känna varandra.
Det behövs. Medlemsländernas främsta företrädare måste träffas för att diskutera och ta ansvar för gemensamma frågor. I bästa fall kan de också hindra varandra från att göra dumheter.
Det finns dock ett problem.
När den förr så starka kommissionens inflytande minskar innebär det samtidigt att kontrollmakten försvagas.
Göran Persson beskrev målande hur härligt det kändes att sjunka ned bland ”en grupp likasinnade” och under två dagars toppmöte slippa vara ”ett jagat villebråd”.
Men EU är ingen herrklubb.
Det behövs en överstatlig kommission som har makt, befogenhet och möjlighet att övervaka att alla länder, oavsett storlek, följer de gemensamma reglerna. Lite jagade måste de politiska ledarna känna sig, också i EU.