Signerat – Johannes Åman.
Journalister har makt. Oftast är den till sin karaktär mer kollektiv än individuell. Men ibland blir den journalistiska makten högst påtaglig, till exempel när en undersökande reporter tar fram fakta som visar att en livstidsdömd man är oskyldig och denne efter resning blir friad.
Får sådan makt säljas? Eller är journalisten en mutkolv om han i hemlighet tar emot pengar från någon som vill att han genom ett undersökande reportage ska få en dömd man fri?
De frågorna är starkt förknippade med Trond Sefastssons namn. Han belönades 2001 med Stora journalistpriset för sin undersökande journalistik i TV 4:s ”Kalla fakta”. Men efter att han tagit emot 400.000 kronor i kontanter från sonen till en man som dömts till ett långt fängelsestraff för narkotikabrott blev han själv åtalad – för mutbrott.
Tingsrätten fällde honom såväl för tagande av muta som för bokföringsbrott. Även i hovrätten fälldes han för bokföringsbrottet. Däremot ogillades åtalet för mutbrott eftersom hovrätten inte ansåg att Sefastsson var ”arbetstagare” på TV 4.
Juridiskt sett var hovrättens bedömning rimlig, för även om Sefastsson sedan många år hade en relation till företaget som liknande en anställds var det formellt hans firma som tagit återkommande uppdrag.
Men domen aktualiserade en större fråga: Ska gränsen mellan tillåtet och straffbart avgöras av hur domstolarna tolkar begreppet arbetstagare? Det avgörande borde väl snarare vara om den åtalade genom att i hemlighet ta emot pengar från tredje part svikit sin uppdragsgivare och agerat i strid med de förpliktelser som ligger i yrkesrollen.
En statlig utredning föreslog 2010 att mutlagstiftningen skulle skrivas om. Dels skulle avsnitten om mutbrott och bestickning föras samman i kapitlet om trolöshet mot huvudman. Dels skulle avgränsningen av vilka som omfattas avgöras av mottagarens ställning och uppdragets art i stället för av det arbetsrättsliga begreppet arbetstagare.
Regeringen har nyligen i en lagrådsremiss gått på samma linje. Därmed kan Sverige få en lagstiftning som på en gång är lite enklare och mer i samklang med hur människor moraliskt värderar hemliga gåvor som syftar till att köpa sådant som aldrig borde få vara till salu.