Signerat - Henrik Berggren.
Sedan 1994 har Ilmar Reepalu styrt Malmö med kraft och klokhet. Han har satsat på modernisering av den gamla industristaden, inte minst genom utbyggnaden av Malmö högskola, Citytunneln och en rad andra större projekt.
Men en modern ”stark man” måste också klara av att försvara den tolerans som krävs i en mångkulturell storstad. På den punkten har Reepalu slirat på ett oroväckande sätt.
Det började i samband med Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel i Malmö för ett år sedan. Reepalu var, begripligt nog, upprörd över den israeliska invasionen i Gaza. Mindre begripligt var att han i denna upprördhet beslöt att matchen skulle spelas inför tomma läktare.
Men man kan ändå ha en viss förståelse för en kommunalpolitiker som vill undvika bråk och kravaller i sin stad. Däremot är det svårt att förstå Reepalus allt tydligare likgiltighet inför den ökande antisemitismen i Malmö.
Under det gångna året har judiska butiksägare hotats, judiska barn har attackerats på väg till synagogan och lärare har rapporterat om ökad antisemitism i skolorna. Enligt en artikel i Judisk Krönika har unga judiska familjer flyttat från Malmö och även en del äldre judar börjar fundera på att lämna staden.
I detta läge borde det vara en ryggmärgsreflex hos varje kommunalpolitiker att angripa problemet med full kraft. Ett samhälle som inte förmår ta itu med antisemitism kommer sannolikt inte att klara av andra former av rasism och intolerans.
Men Reepalu lägger skulden på offren. Den judiska församlingen, säger han, borde ha tagit avstånd från Israels övergrepp i Gaza – som om Sveriges judiska befolkning hade ett kollektivt ansvar för Israels politik. I en artikel i den brittiska tidningen Sunday Telegraph 21/2 förklarar han dessutom att det inte är en angelägenhet för Malmö ”om judar här vill flytta till Israel”.
Det är ett svek mot Malmös judiska befolkning. Men det är också ett svek mot alla Malmöbor. Som Ragnar Thoursie skrev i Sundbybergsprologen: En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt.