Mångfald: Om ett sätt att leva som försvann.
Himlen är klarblå och det vårdroppar från taken. En söndag som gjord för en lång promenad. Men jag kommer inte ur sängen förrän klockan halv två på eftermiddagen. Då slår jag ihop Yvonne Hirdmans ”Den röda grevinnan. En europeisk historia” (Ordfront) och sörjer att boken är slut.
Detta är inte platsen för bokrecensioner. Men berättelsen om den röda grevinnan är en läsupplevelse värd att uppmärksamma, också på en ledarsida. Det Europa som träder fram när Yvonne Hirdman läser dagböcker, hittar gamla foton och gräver i arkiven för att försöka rekonstruera sin mammas uppväxt och ungdom kastar sin skugga över oss alla än i denna dag.
Hirdmans bok är en egensinnig, stökig men fascinerande blandning av personliga funderingar och känslor, släktforskning och europeisk 1900-talshistoria. Ramberättelsen är redan känd och omskriven på många håll.
Det handlar om Yvonne Hirdmans vackra, charmiga och omsvärmade mamma. Hon som växte upp i Österrike-Ungern före första världskriget, dansade i Berlin under Weimarrepubliken, gifte sig med en greve, blev kommunist, flydde undan Hitler och reste till Moskva där hennes nya kärlek föll offer för Stalins utrensningar – innan hon så småningom hamnade i Sverige.
Boken präglas också av en grånad 67-årig dotters försök att leta efter sin sedan länge döda mamma. Prologen avslutas med ett trotsigt: ”Detta har jag gjort. Mamma!” Ropet på mamma finns med som en gripande och dov underton i hela texten.
Men här finns också professor Hirdmans funderingar. De handlar till exempel om de tyska kommunisternas historiska svek under 1920- och 30-talen, när socialdemokraterna sågs som ett större hot än nazisterna. Det är sannerligen värt att påminna om hur kommunisterna på så sätt bidrog till att bereda vägen för Hitler.
Den inledande berättelsen om livet i Europa före första världskriget är också tankeväckande. Yvonne Hirdmans släktingar reser omkring, flyttar och söker sin utkomst i olika länder utan att behöva bekymra sig om vare sig gränser eller pass. Fri rörlighet var inget EU-begrepp, utan en realitet.
Mormor föds i fransktalande Schweiz men flyttar först till Bukarest och sedan till Dorpat för arbete som guvernant. Där träffar hon sin blivande man, som kommer från Tyskland. De bildar familj, öppnar bokhandel i London men flyttar sedan till Bukovina i Österrike-Ungerns östligaste utpost. Det behövdes inga tjänstedirektiv för att garantera den tidens européer rätten att öppna bokhandel i annat land.
Bukovina myllrar av språk och olika religioner. Här bor judar, ukrainare, rikstyskar, ungrare, polacker och armenier och alla har sina egna föreningar, läsecirklar, teatrar och idrottsföreningar. För stans judar finns över hundra filantropiska, religiösa och kulturella föreningar.
Hela denna värld förintades – och försvann. Efter två världskrig och därefter sextio års mödosamma försök att skapa en europeisk gemenskap har Europa ännu inte lärt sig leva i den mångfald som präglade vår kontinent för hundra år sedan. Få människor flyttar i dag till ett annat land för att söka jobb och utkomst. Många verkar dessutom alltmer besatta av att definiera och främja det typiskt ”franska”, det ”danska” eller det ”svenska”. Tullstationerna har tagits bort, men de mentala gränserna mellan människor i Europa byggs upp igen.