Signerat – Erik Helmerson.
Professor Annica Dahlström anser att pappor är mindre lämpade än mammor att ta hand om småbarn. För detta fick hon vad som förefaller vara berättigad kritik. Bland annat visade Karin Bojs (DN 29/1) att Dahlström bygger sina teser på teoretisk flygsand.
Men det intressanta med fallet Dahlström är inte kritikens innehåll utan dess massiva tyngd.
”Pappor är sämre föräldrar” – går det att vara mer kontroversiell i dagens Sverige? Man får både feministerna och mansbloggarna på sig direkt. Artikeln där hon hävdade tesen är fem år gammal, men det räckte med att folk återupptäckte den och lade upp den på Facebook för att stormen skulle blåsa i gång på nytt. Bloggar, kommentarsfält, Twitter och tidningssidor fylldes av folk som med emfas intygade att de själva eller pappor i deras närhet bara undantagsvis tappar sina barn i toaletten.
Till slut lämnade Annica Dahlström sin post i Hjärnfondens styrelse. Det kanske var en bra lösning. Just det uppdraget kan vara svårförenat med åsikten att pappor är dåliga föräldrar, även om kopplingen inte är glasklar.
Men samtidigt: De flesta positioner i samhället, även ledande, går utmärkt att sköta trots att man har åsikter som inte är helt formade efter alla rådande strömlinjer. Jag är rädd för ett übermoraliskt dagväktarsamhälle fullt av bevakningskameror riktade mot historien. Där ingen någonsin har sagt eller gjort något kufiskt, där vi ständigt hukar under risken att något av våra ogenomtänkta yttranden och göranden kommer tillbaka och slår oss med blyrör i bakhuvudet.
Lisa kanske år 1993 uttryckte att scientologin är en spännande filosofi. Svante kanske inte fullt ut delar åsikten att hasch är en inkörsport till tunga droger. Detta måste inte betyda att Lisa vill kollektivansluta Sverige till scientologerna eller att Svante vill öppna gränserna för rökheroin – men lita på att det kommer att tolkas så på Twitter när Lisa vill bli generaldirektör eller Svante förbundskapten.
De regelbundet återkommande nätdreven avslöjar vår konsensuskultur. Och konsensuskulturer är alltid behagliga för majoriteten men ytterst plågsamma för de röstsvagare, de avvikande.