Kristdemokraterna: Kärntrupperna kan vara Hägglunds värsta fiender.
Det fanns ingen plats som rolighetsminister. Så då fick han bli socialminister, Göran Hägglund. Lika bra det, kanske. För särskilt kul att vara kristdemokratisk partiledare kan det inte vara. Som socialminister ska han värna KD:s kärnfrågor: omsorg om familjen, sjuka, gamla och barn. Men Hägglund har inte varit särskilt framgångsrik i att försvara sig, sitt parti och regeringen mot oppositionens och mediernas bild av alliansen som trygghetssystemens rivningsingenjörer.
Och opinionssiffrorna tynger axlarna extra inför det årliga rikstinget som inleds i Umeå i dag. Medan den hygglige Degerforspojken, senare utflyttad till mexitegelvillan i Bankeryd, har svårt att locka väljare så tycks han ha förvånansvärt lätt att skaffa sig fiender.
Från kulturvänstern hånas Hägglund för sin köksbordsrealism och efter hans ”Verklighetens folk”-utspel 2009 gjorde Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg en hisnande koppling till mellankrigstidens Tyskland:
”Göran Hägglund är ett exempel på att man inte behöver vara nazist för att vilja styra och strypa den systemkritiska kulturen – fruktan för jämlikhet delas av betydligt fler. Icke desto mindre visar han hur viktigt det är att låta de dystra erfarenheterna av Weimarrepubliken tala till oss i dag.”
Det kan säkert Hägglund ta. Det stämmer trots allt in på hans bild av kultureliten som levandes i en värld långt från Bregottmackornas och snabbmakaronernas radhuslängor.
Värre är säkert den utbredda skepticismen bland KD:s sympatisörer. I dag är det hård fajt om vad som ska lyfta Kristdemokraterna till gamla Alf Svenssonska nivåer. Partiledningen vill hålla fast vid en mjukare image och lyfta värnandet om barnen till huvudfråga.
Det duger inte åt alla. För de kristna konservativa är Hägglund en avfälling som gått över till det liberala flumlägret. De kritikerna tycker inte att ett nej till att delta i Pride och tveksamhet till slopandet av steriliseringskrav vid könsbyte räcker för att kvala in som kristdemokratisk partiledare. Här är det hårdare linjer som gäller för att återvinna kärnväljarna.
I Världen i Dag (17/6) skriver Lars F Eklund, tidigare kommunalråd i Göteborg och partistyrelsemedlem men nu utanför partiet:
”De för vilka den radikala hbtq-lobbyns käpphästar, genusbabblet, kampen mot kärnfamiljens ställning eller en ständigt utvidgad aborträtt är så viktiga frågor att de därför inte röstat på KD, de kommer inte att rösta på KD ens om partiet ställer sig på huvudet.”
Analysen att Kristdemokraterna ska vända sig tydligare emot liberal förflackning för att vinna väljare delas av fler opinionsbildare. ”Folkpartiet och Moderaterna finns redan och den liberala agendan torgförs så bra utan Kristdemokraternas hjälp. De värdekonservativa väljarna ropar efter ett parti som tar tillvara på deras intressen. Vad är svaret från Kristdemokraternas riksting?” skriver Lukas Berggren i en ledare i Världen i Dag (29/6) och pekar på att KD-väljarna i valet 2010 kryssade in flera konservativt kristna kandidater: Mikael Oscarsson, Annelie Enochson, Roland Utbult, Andreas Carlson och Tuve Skånberg.
Skånberg, som försvarade Åke Greens rätt att predika mot homosexualitet med samma glöd som han vill inskränka yttrandefriheten genom att införa en blasfemilag som förbjuder hädelse av religioner, är en representant för den skuggade sidan av KD.
Att Göran Hägglunds Kristdemokrater har problem är det ingen tvekan om. En stor del av dem finns inom det egna partiet. När han närmar sig Umeå Folkets Hus är det kanske med favoritbandetPink Floyds ”The dark side of the moon” i lurarna för att dämpa nervositeten: ”There’s no reason for it, you’ve gotta go sometime.”