Jag har ofta haft glädje av att läsa författaren och cancerforskaren Georg Klein. Han föddes i Ungern före kriget, överlevde Förintelsen och kom till Sverige 1947.
I sommar har Klein utkommit med essäsamlingen ”Jag återvänder aldrig” (Bonniers), som med blixtrande intelligens, skärpa och kunskaper väver samman viktiga lärdomar från Förintelsen. En av de mest intressanta uppsatserna handlar om det Klein kallar för vår medfödda tribalism, hur människan kan bli som en varg för en annan människa.
Klein skrev sin essä (”Homo homoni lupus”) före terrordåden i Oslo och Utøya, men hans iakttagelser ringar ändå in det fasansfulla mönster som utspelade sig förra fredagen. Klein talar om det institutionaliserade mördandet som ständigt återuppstår, även i de mest upplysta av samhällen.
Efter Förintelsen trodde många att massmord och förföljelser av minoriteter skulle tillhöra det förgångna. ”Aldrig mer” blev lika mycket ett löfte som en tro.
Tyvärr visade sig denna tankegång vara en illusion, mer grundad i en from förhoppning om hur människan borde vara än i en bild av hur hon egentligen är.
Det är inte mer än 20 år sedan ett tillsynes fredligt Jugoslavien föll sönder i krig och ofattbara grymheter. Många av dessa utfördes av civila som blev uppviglade av nationalistiska ledare till att plundra, misshandla och döda grannar av en annan etnisk härkomst.
Gärningsmännen var inga galningar. De var vanliga människor som hade dragits med i den egna gruppens hets och hat.
Det är frestande att beskriva massmördare som ondskefulla psykopater, vars mordiska intentioner växt fram ur en sjuk kultur.
I USA förpassades Oklahomabombaren Timothy McVeigh av många till denna kategori, liksom gärningsmännen vid skolmassakern i Columbine och senare Virginia Tech. Det talades om att USA led av en våldskultur och ett förvridet mansideal som skapar massmördare.
När två skolmassakrer sedan inträffade i Finland uppstod samma kontextdiskussion som i USA, fast med andra kulturella referenser. Det hette att våld är ett inlärt beteende och en smitta som kan förvandla människor till monster.
På motsvarande sätt utlöses nu en debatt om hur vi ska se på Anders Behring Breivik. Hans advokat har redan kallat honom för ”sinnessjuk”, trots att den rättspsykiatriska undersökningen ännu inte är genomförd.
Föreställningen om våld som en sjuka är en av de mest spridda i vårt samhälle. I verkligheten bär individen på en mängd medfödda impulser, såväl goda som onda, som under speciella omständigheter kan aktiveras och utmynna i förfärande handlingar.
”Det finns mycket som talar för att människors våldsbenägenhet är en del av vår natur snarare än ett försåtligt socialt gift eller en besmittelse”, skriver den världsberömde neuropsykologen Steven Pinker i ”Ett oskrivet blad” (Natur & Kultur).
Han refererar bland annat till forskning som visar att 80 procent av kvinnorna och 90 procent av männen har återkommande fantasier om att döda någon de inte gillar: kärleksrivaler, styvföräldrar, personer som förödmjukat dem offentligt.
De allra flesta av oss går igenom ett helt liv utan att någonsin bli våldsamma. Utmaningen ligger i att kontrollera impulserna och att agera moraliskt, även i pressade situationer.
Steven Pinkers bok är en bländande populärvetenskaplig uppgörelse med de falska föreställningar som präglar bilden av oss: att vi föds som oskrivna blad, att våld inte ligger i vår natur, att kroppen och själen inte skulle hänga ihop.
En realistisk människosyn blandar optimism med pessimism. Individen kan åstadkomma stordåd och klara sig igenom kriser med värdighet. Men hon kan också hemfalla åt våld, död och massmord. Hinnan mellan omsorg och grymhet är tunn, som den framlidne svenske psykoanalytikern Ludvig Igra konstaterade.
Det slående med Anders Behring Breivik är hans politiska extremism, hans hat mot socialdemokrater och muslimer och den virtuella verklighet som han gjort till sin under 2000-talets första decennium.
Han är både ensam i sin vardagliga analoga tillvaro och omgiven av likasinnade på nätet.
Bekräftelsen kommer digitalt. Härskarens traditionella makt ges elektronisk laddning via hatiska bloggar och nätkommentarer. Ett ”vi”- och ”de”-tänkande, också det en djup biologisk instinkt, växer fram i samvaron med andra uppkopplade högernationalister.
Det historiskt unika med Anders Behring Breivik är förmodligen inte hans massaker, hur fasansfull den än är, utan hur han med ett nytt kommunikationsmedium skaffat sig kunskaper, idéer och inspiration för att mörda. Internet har öppnat en ny värld av stimulans för politiska extremister som förr levde i relativ ensamhet.
Det svåra blir att försöka bryta denna virtuella isolering, så gott det går, att med goda samhällsinstitutioner höja vår inre våldsspärr, att med politiskt och ideologiskt ledarskap förstärka människans inneboende empati och omsorg.
Men vi ska inte vara naiva och tro att det går att mota bort det onda, även om våra samhällen också rymmer mycket godhet. Det är en fråga om balansgång, i all oändlighet, skriver Georg Klein i essäsamlingen ”Jag återvänder aldrig”:
”Vi kan inte torka oceaner med hårtork. Men vi kan bygga våra allt mindre bräckliga båtar som kan hålla oss flytande.