Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Marschen från torget till den smala åsiktsgränden

Gillakulturen gör toleransen för det avvikande mindre.
Gillakulturen gör toleransen för det avvikande mindre. Foto: Paul Sakuma / AP

Söndagskrönikan – Peter Wolodarski.

Utbudet av åsikter är större än någonsin, men likriktningen i medieklimatet ökar. Fler borde slå vakt om det stora, öppna torget.

I filmen ”Videocracy” tecknade Erik Gandini för några år sedan bilden av ett medielandskap som perverteras av personer med gränslösa maktambitioner. Scenen är Silvio Berlusconis Italien, som Gandini lämnade i mitten av 1980-talet för Sverige. På 30 år har landet genomgått en outtalad kulturrevolution, där politik och tv smält samman i ett. Den framväxande bildkulturen, som varit besatt av yta och kändisskap, har bidragit till att göra politiken allt mer emotionell. Seriösa politiska invändningar har kunnat avfärdas med ett brett leende på bästa sändningstid, utan att det blivit några konsekvenser.

Trots att Italien rymmer några av världens skickligaste journalister har den italienska journalistiken fått det allt svårare att hävda sig i denna cyniska glamourkultur.

Det är ingen slump. När allt politiseras, när gränserna mellan olika sfärer löses upp, då blir det enklare för makthavare att stämpla reportrar som redskap för politiska intressen.

”Att Berlusconi alltid kan hävda att han är offer för konspirationer bygger på en idé om att det inte finns någon sanning – utan bara åsikter som är politiskt färgade”, sade Erik Gandini när han blev intervjuad av Sydsvenskan i samband med filmens lansering.

Berlusconismen är ett extremfall, men den pekar på en generell trend i dagens medieklimat. Strävan efter saklighet och opartiskhet, som var den dominerande journalistiska idén under efterkrigstiden, trängs allt mer undan av åsikter och känslor.

Och inte sällan syftar dessa till att bekräfta den egna publikens dominerande uppfattning. Den brittiska pressen har gått långt i denna genre. I USA finns tv-stationer som MSNBC (liberal) och Fox News (konservativ). Och här hemma har Aftonbladet mest tydligt börjat exploatera marknaden med pengar från LO, trots att man för inte länge sedan var ytterst mån om att tvätta bort sin röda stämpel.

Gilla-kulturen i sociala medier eldar på utvecklingen: vi söker bekräftelse och vänner som tänker i samma banor. Mångfalden av åsikter på mediemarknaden har förmodligen aldrig varit så stor som nu, men den politiska gata som de flesta av oss vandrar på har paradoxalt nog smalnat.

Ju fler medier som bejakar denna trend, desto större är risken att allmänhetens förtroende för journalistik skadas. Makthavare som vill undkomma granskningar kan då, likt Berlusconi, reducera kritik som uttryck för en politisk agenda eller en illasinnad kampanj.

Globalt sett har den brittiska tidningen The Guardian haft ett enormt genomslag för sina historiska Snowdenavslöjanden. Betydligt sämre har det gått i Storbritannien, där tidningen ofta angrips som ett språkrör för vänsterliberala idéer.

I Sverige har ett parti som SD blivit expert på att skapa samma typ av konflikt med de etablerade medierna, vilket lätt tar loven av seriös journalistik (”medierna är ju emot oss”). När Aftonbladet drar igång kampanjer mot SD som ska genomsyra hela tidningen är det inte bara artiklarna som får många att "gilla" på Facebook. På köpet kan samtidigt väljarstödet för Sverigedemokraterna öka, ty deras världsbild bekräftas.

Opinionsjournalistiken är central i varje demokrati, och många av DN:s mest uppskattade och betydelsefulla artiklar på senare år kommer ur denna kategori. Problemet uppstår när åsikterna tar överhanden – särskilt om det är en typ av åsikter – och lägger sig som ett raster över alla publiceringar.

Jag har den senaste veckan fört många samtal med läsare, som varit kritiska mot förra söndagens annons från Debattförlaget om invandring.

Åtskilliga har resonerat ungefär så här:

DN är en liberal tidning, som genom sin historia stått upp för humanism, öppenhet och människovärde. Hur kunde ni ta in denna anti-invandringsannons?

Jag har stor förståelse för reaktionen, och sympatiserar med dem som anser att det aktuella budskapet är obehagligt. Publiceringsbeslutet rymde problem, och det enklaste hade förmodligen varit att stoppa annonsen. Flera av de fakta som presenteras var korrekta var för sig, men framfördes på ett missvisande och försåtligt sätt. Kontexten var lätt att se.

I DN:s liberala tradition ligger dock att också visa öppenhet mot åsikter av olika slag, och att inte reservera tidningens utrymmen bara för dem som har ”rätt” uppfattning. Kontroversiella argument ska kunna föras fram, också på annonsplats – och bemötas (läs gärna Johan Schücks genomgång av annonsens missvisande påståenden i fredagens DN samt Lena Anderssons kolumn på lördagen).

Det var samma publicistiska hållning som fick DN att 2002 ta in en mycket omstridd annons från Dansk Folkeparti.

Detta är genuint svåra frågor, särskilt när annonsörerna riktar udden mot svenska medier i allmänhet och DN i synnerhet för att vi ”mörklägger” fakta om invandring.

Denna gång sade vi ja, vilket inte ska uppfattas som ett carte blanche för fler annonser på liknande tema. Det finns gränser, som hela tiden måste diskuteras.

Min övertygelse är dock att förtroendet för de etablerade medierna kräver att vi står emot trenden att i huvudsak publicera sådant som får läsarna att trycka på gilla-knappen. Torget av åsikter måste vara så brett som möjligt, och även inrymma det som skaver i samhället.

Statsvetaren Henrik Oscarsson, som är ansvarig för de nationella SOM-mätningarna, varnar i ett inlägg på sin blogg för bristande intellektuell nyfikenhet i den svenska debatten. Politiska motståndare avfärdas allt oftare som idioter som bör hållas kort, konstaterar han, och vi förstår som en konsekvens allt sämre varför väljare agerar på ett visst sätt.

”Åsiktskorridoren – det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd – är mycket smal i Sverige”, konstaterar Henrik Oscarsson.

Han sätter fingret på en tilltagande polarisering i vår politiska kultur, som av allt att döma gynnar ytterkantspartier.

Trots alla nya medieformer och möjligheter att själv publicera sig spelar etablerade medier fortfarande en nyckelroll för att definiera ett lands debattklimat och informationsinhämtning.

Som många internationella exempel visar kan den makten användas på olika sätt, med vitt skilda resultat. Ökad politisering och snävare ramar för vad som kan sägas kommer säkert att applåderas av vissa. Men publiken kommer inte att bli lika bred och gemensamt samlad som tidigare. Och risken är att det traditionellt höga förtroendet för såväl public service som kvalitetstidningar inte följer med på marschen från det stora torget till den trånga åsiktsgränden.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.