Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Till drömmarnas försvar

Vi behöver en gemensam berättelse, men den är inte nationalisternas.

För 100 000 år sedan lufsade vi runt som apor på savannen. I dag har världens största stad Tokyo nästan 40 miljoner invånare, vi kan själva designa djur och växter, och vem som helst kan flyga genom luften.

Historikern Yuval Noah Harari menar i en intervju med Intelligence squared att det som gjort att vi kunnat gå från att leva i små flockar, som hålls samman genom vänskaps- och familjeband, till stora samhällen är en myt. Eller snarare flera myter. För att ett samhälle, där alla inte känner alla, ska hålla ihop är det enligt honom avgörande att alla tror på samma berättelse om vad samhället vilar på.

Och för att alla ska tro på samma historia måste den berättas om, och om, och om igen. För om alla runt omkring dig alltid berättar samma historia kommer du med filterbubblans logik sannolikt att tro på den.

Självklart har vi inte bara en gemensam myt, utan flera berättas parallellt. Det är också det som gör oss så anpassningsbara. För om det visar sig att en av våra myter inte stämmer, kan vi bara ta en annan. På det sättet kan vi också snabbt byta beteende. Harari tar upp exemplet Tyskland under 1900-talet, där samma person under en livstid kunde ha haft fem olika allmänt accepterade uppfattningar om vad samhället vilar på. Från kejsardömet till Weimarrepubliken, sedan genom naziåren, kommunistregimen i öst och slutligen den liberala demokratin. Så länge medborgarna trodde på myten höll den ihop samhället.

Hararis resonemang låter misstänkt likt vad många nationalister i dag hävdar: "mångkultur fungerar inte, vi behöver en stark nationell identitet". Och som det mesta som binder människor samman, kan myter också vara exkluderande. Dels tror vi inte på samma myter, dels är det långt ifrån alla myter som är inbjudande. Men det här problemet är delvis på väg att lösa sig självt, menar Harari. För 4 000 år sedan hade varje liten stam en egen myt, i dag tror nästan alla människor på ett fåtal gemensamma berättelser, och utvecklingen lär fortsätta.

Hararis optimistiska framtidssyn är dock långt ifrån självklar och det globala samförståndet är knappast slående i dagens politiska verklighet. Populisterna växer sig starka på löften om att stänga gränser och många menar att de stora massorna vänder sig bort från demokratin och globaliseringen eftersom den inte kunnat leverera vad de upplever att den lovat.

Den indiske författaren Pankaj Mishra skriver i onsdagens DN Kultur att ”medan den moderna demokratins ideal aldrig varit mer allmänt omfattade så har de under den nyliberala globaliseringen blivit allt svårare, om inte omöjliga, att förverkliga”. Även om hans resonemang lämnar en del i övrigt att önska så sätter han fingret på något. När människor (tack vare "den nyliberala globaliseringen") får det bättre, och därför omfamnar den moderna demokratins ideal, kommer de också att bli frustrerade när idealen inte realiseras tillräckligt snabbt.

Mishra berättar vidare om den tyske sociologen Max Schelers teori kring hur förbittring och förakt för framgång skapas i samhällen där en formell social jämlikhet mellan individer samexisterar med massiva ojämlikheter i makt, utbildning, status och ägande. ”Sådana skillnader finns nu överallt, parallellt med förstärkta och utvidgade föreställningar om värdet av individuella ambitioner och jämlikhet”, skriver Mishra.

Ja, problemet är knappast att vi saknar en gemensam global berättelse om vad som är eftersträvansvärt. Men för att vi ska fortsätta att tro på en myt kan den inte bara berättas, vi måste också uppleva att den infrias. De senaste åren har de liberala demokratierna utsatts för stora påfrestningar och berättelserna vi hört har snarare handlat om kriser än frihet och ekonomiska framsteg.

Svaret från nationalisterna är att drömma om "den gamla goda tiden", stänga gränserna och ”sätta det egna landet först”. Men det är som att krama en snuttefilt när det brinner.

Våra regeringar har hittills inte kunnat lösa vår tids stora problem, men inte för att statsråden är inkompetenta. En stor del av problemen är till sin natur globala och kan inte lösas på nationell nivå. Vad vi verkligen behöver är därför inte mindre samverkan, utan mer. För att det ska bli möjligt behöver vi både en gemensam berättelse om vart vi är på väg, och institutioner för att förverkliga den. Nationalisterna har rätt i att vi människor behöver något som håller oss samman. Men de gemenskaperna är större än nationalisterna tror.

 

Vad tycker du? Diskutera på DN Ledares Facebooksida.

Följ Matilda Molander på Twitter

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.