För 366 dagar sedan svors Barack Obama in som USA:s fyrtiofjärde president. Den frälsarstämning som omgav honom då har mattats av rejält. Tisdagens fyllnadsval till senatsplatsen från demokratnästet Massachusetts blev en tung inrikespolitisk motgång. Trots att Obama själv kampanjade för den demokratiska kandidaten gick segern till republikanen Scott Brown. Därmed tappar demokraterna sin 60–40-majoritet i senaten. Att baxa igenom sjukförsäkringsreformen blir svårare. Det är något av ödets ironi eftersom Browns företrädare Ted Kennedy slogs hela sitt politiska liv för en allmän sjukförsäkring.

Under året har Obamas opinionsläge försämrats drastiskt. Enligt Gallup har andelen amerikaner som samtycker till hur han sköter sitt jobb fallit från 70 till 50 procent. Andelen som tar avstånd från vad han gör har fyrdubblats.

Washington Post (17/1) rapporterar att bland republikanska väljare är det bara 20 procent som tycker att presidenten gör ett bra jobb. Motsvarande siffra bland demokrater är 87. Åsiktsgapet mellan partisympatisörerna är ungefär lika stort som under företrädaren Bushs andra mandatperiod. Inget vidare betyg för Obama som ville förändra ett bistert politiskt klimat.

Det iögonfallande popularitetsraset har flera förklaringar. För det första var förväntningarna på Obama orimliga. Den blivande presidentens högstämda retorik gjorde heller inget för att tona ner hallelujastämningen. Han lovade alla amerikaner en sjukförsäkring, ett system för handel med utsläppsrätter, att avsluta kriget i Irak och att stänga fängelset i Guantánamo.

Än har inget av dessa löften infriats även om Obama närmat sig målet både i Irak och med sjukförsäkringen. Guantánamofångarna ska flyttas till fastlandet men det är tyvärr oklart om en del av fångarna kommer att ställas inför rätta.

Hans många sympatisörer utomlands har också fått en lektion i hur makten delas mellan presidenten och kongressen. I Köpenhamn var Obamas förhandlingsmandat begränsat eftersom senaten ännu inte lyckats få fram någon klimatlagstiftning. Att de orealistiska förväntningarna skulle leda till besvikelser borde egentligen inte ha kommit som någon överraskning.

För det andra har den ekonomiska krisen slagit hårt mot USA. Arbetslösheten har passerat 10 procent. Det är en hög siffra, till och med för oss européer som de senaste decennierna vant oss vid några procentenheters högre arbetslöshet än amerikanerna.

Förra årets budgetunderskott uppskattas till skyhöga 11,2 procent av BNP och statsskulden skenar. I ett land som föddes ur ett skatteuppror och där ”big govern-ment” är ett skällsord räds väljarna rätte­ligen att begravas av underskottet. Som regeringens ansikte utåt är det presidenten som får stå till svars.

Även om han lyckas få igenom vårdreformen är den inte särskilt populär. Det är långt fler som tror att den nya sjukförsäkringen kommer att innebära försämringar snarare än förbättringar, enligt en undersökning i tidningen The Economist (16/1).

Hur presidenten ska lyckas föra två krig, finansiera sjukvård för alla, rädda banker, bilföretag och överbelånade hushåll utan att höja skatterna är en berättigad fråga.

Med den förda politiken har han lyckats med konststycket att reta upp motståndarna och alienera många av de egna. Vänsterdemokrater som tycker att sjukvårdsreformen blivit alltför urvattnad, ställer sig frågande till upptrappningen i Afghanistan och bonusfesten på Wall Street. Högerrepublikaner ser i Obama en läskig socialist med stora spenderbyxor. Oberoende väljare ogillar polariseringen i Washington.

Till bedrifterna hör att det ekonomiska läget ser ut att ljusna, delvis tack vare att den offentliga efterfrågan hållits uppe när den privata sjunkit. Finanssystemet klarade sig med en hårsmån från kollaps. Men de finanshus som överlevt har blivit färre och större. Problemet med banker som är för stora för att gå omkull kvarstår.

Obamas smekmånad blev kort och det finns inget som säger att de kommande tre åren kommer att bli enklare, vare sig hemma eller utomlands. Men att förväntningarna på vad han faktiskt kan åstadkomma skruvats ned borde inte vara någon nackdel.