Signerat

Med kårandan i halsen

Signerat – Erik Helmerson.

Mediernas standardsvar på kritik är att oförstående slå ifrån sig. Det är inte underligt att allmänheten saknar förtroende för svenska journalister.

Två nya undersökningar från Göteborg har fått stor uppmärksamhet: professor Kent Asps mätning av journalisternas partisympatier och SOM-institutets traditionella förtroendeundersökning.

De två för en intressant dialog med varandra. Journalisterna har som vanligt mycket lågt förtroende, bara 23 procent, bland den svenska allmänheten. Samma journalister som, enligt Asp, skiljer sig markant från väljarkåren i sina partisympatier: 70 procent röstar på de rödgröna partierna, 29 procent på alliansen. 41 procent av svenska murvlar har MP som bästa parti.

Att det skulle finnas ett samband mellan att folk inte litar på journalister och att dessa åsiktsmässigt spelar på en helt annan planhalva än allmänheten vore inte konstigt, men det kanske är en fråga för vidare forskning. Själv tror jag att ett annat fenomen betydligt bättre förklarar människors misstro: inte Asps undersökning utan journalisternas svar på den.

Det senaste numret av facktidningen Journalisten har sammanställt mediereaktionerna. Den avslöjande rubriken i tidningen är ”Journalistik har ingen politisk färg”.

Är det ett problem att MP är så överrepresenterat? ”Nej, jag tycker inte det”, skriver S-statsvetaren Ulf Bjereld (den i medierna flitigast anlitade politiske kommentatorn just nu).

Påverkas bevakningen av journalisternas åsikter? ”Jag tror inte det”, svarar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Folkbladet konstaterar att ”politiska sympatier styr inte journalistiken” och Journalistens chefredaktör, Helena Giertta, är än mer säker: ”I valet mellan yrkesrollen och partisympatier väljer journalister yrket. Vilket vi alla vet.”

Det finns ett moment 22 i detta. Ställer man frågan till kåren lyder den egentligen ”Är det ett stort problem att många tycker som du själv?” varför det knappast är ett mirakel att svaret blir nej. Kanske hade samma personer reagerat annorlunda om Asps undersökning visat att 30 procent av journalisterna var Sverigedemokrater. Inte många skulle stå i kö för att försvara dessa journalisters yrkesetiska oklanderlighet när de rapporterade om flyktingmottagning.

Och egentligen är svaren mer ett symtom än själva grundproblemet. Detta handlar om journalisternas kåranda, vår instinktiva reflex att slå ifrån oss all kritik som skulle innebära grundskott mot dels journalistikens fundament – objektivitet och oberoende – dels vår egen självbild.

Det är klart, vilket bland andra Hans Bergström beskrev på dessa sidor den 3 maj, att våra val av ämnen, vinklar, problemformuleringar och intervjupersoner påverkas av våra egna åsikter. Vem figurerar i rubriken, vem får sista ordet i en argumentation?

I en av de minst genomtänkta reaktionerna på Asp visar Helsingborgs Dagblads kulturchef Gunnar Bergdahl upp en klassisk journalistisk försvarsmekanism: ”De allra flesta (journalister) gör sitt jobb efter direktiv och riktlinjer från de av ägarna tillsatta ledningarna (...) Den som önskar vakna upp ur Bergströms mardröm om propagandajournalisterna som förgiftar världen hittar väckarklockan redan i Asprapporten: ’Moderaterna har en klart starkare ställning bland arbetsledarna, och Vänsterpartiet en klart svagare ställning’.”

Originalcitat ur rapporten lyder: ”Moderaterna har en klart starkare ställning bland arbetsledarna, och Vänsterpartiet en klart svagare ställning, än i journalistkåren i sin helhet”. M får 21 procent bland journalistchefer, V 11 procent. Miljöpartiet har för övrigt 40 procent.

Kårandans problem blottades också i Sveriges Radios uppmärksammade reportage om den fattiga Frida i Malmö. När det kom fram att Frida, vars fattigdom lyftes fram som exempel på det kluvna Sverige, dels ägde en bostadsrätt, dels var gammal vän och radiokollega till inslagets reporter, fick SR skarp kritik från flera håll.

Bolaget bekände först under galgen att man borde ha redovisat dessa detaljer. Att ingen reagerat tidigare kan bero på att redaktionen var för homogen, för överens och för rensad från kritiska röster. Nu fick ett starkt och angeläget reportage en bitter eftersmak som förhindrar diskussionen om fattigdom snarare än lyfter den.

Undersökningar som dessa är journalistikens vän, inte dess fiende. Kåren måste inte och kan inte exakt avspegla riksdagskammaren, men precis som i fallen klass, kön och etnicitet är det farligt om redaktioner blir en gegga av politisk samstämmighet och medhåll.

Ett första steg för att komma till rätta med problemet är att erkänna, genomlysa och diskutera det. Att slå ifrån sig med lika delar raljans och oförstående ökar inte förtroendet för oss journalister.

Det är farligt om redaktioner blir en gegga av politisk samstämmighet och medhåll.