Om det vore så att sjukfrånvaron speglade sjukdom, skulle man raskt kunna konstatera att fasta anställningar är ett allvarligt hälsogissel.
För ett av de samband författarna till ESO-rapporten "Den svenska sjukan - sjukfrånvaron i åtta länder" lyfter fram i sina beräkningar är just detta: ju starkare anställningstrygghet, desto högre sjukfrånvaro.
Vissa, till exempel socialförsäkringsminister Ingela Thalén, brukar vilja förklara siffrorna med att tillfälligt anställda ingalunda är mindre sjuka, blott mer sjuknärvarande. Men om detta vet förstås varken socialförsäkringsministern eller någon annan intet.
Medvetslöshet är sannolikt det enda tillstånd där man kan säga att det föreligger någon form av objektiv och otvetydig bedömning av arbetsoförmåga. Resten är - åtminstone delvis - en fråga om attityder och arbetsuppgifter.
Rapportförfattarna slår, liksom Anna Hedborgs AHA-utredning, hål på myten att det skulle vara en förändrad åldersstruktur som förklarar att den svenska sjukfrånvaron fördubblats under de senaste fem åren. Anna Hedborg uppmätte den effekten till sju procent. ESO-gruppen hamnar på fem procent. Kvar blir de 93 eller 95 procent som följaktligen förklaras av någonting annat.
Men i ESO-rapporten finns inga förklaringar. Bara konstateranden, i vissa fall ackompanjerade av några försiktiga gissningar. Så sägs till exempel att Sverige, tillsammans med Norge och Nederländerna, uppvisar den högsta sjukfrånvaron, att ökningen i Sverige varit snabbast och att den avmattning som kunnat ses i Norge och Nederländerna inte kunnat skönjas här.
Sverige, Norge och Nederländerna uppvisar flera likheter sinsemellan och flera skillnader gentemot de andra länderna i studien. Till exempel att de tre länder som har de mest frikostiga ersättningsnivåerna samtidigt är de som har den högsta sjukfrånvaron.
Och medan exempelvis Frankrike utmärker sig genom hård kontroll, Tyskland genom snabb uppföljning, så utmärker sig de tre sjukaste länderna genom ett jämförelsevis passivt system där individen ges stor makt över sjukskrivningsbeslutet. ESO-skribenterna hänvisar till distriktsläkaren Lars Englunds rapport över sjukskrivningsmönstret i Dalarna och till uppgiften om att andelen fall där läkaren inte skulle har rekommenderat sjukskrivning om inte patienten hade tagit upp det, men där patienten ändå sjukskrivits, uppgår till 92.3 procent.
Rapportförfattarna gissar att det i Sverige utvecklats en kultur där individens förväntningar av mötet med sjukvården styr skeendet: "I viss utsträckning är detta en form av moral hazard - människor använder befintliga regler i god tro och systemet fungerar så att de producerar sjukskrivningar."
Distriktsläkaren Olle Hellström, också han från Dalarna, ger i en artikel i Läkartidningen (nr 34) uttryck för ett liknande resonemang. Han skriver hur patienten "omedvetet skapar den 'sjukdom' som krävs. Sjukdomskänslan blir till verklig sjukdom i och med att den välsignas med en läkares diagnostiska sakrament."
Detta skulle förklara varför sjukskrivning på grund av ryggont minskar samtidigt som nya diagnoser, exempelvis "utbrändhet", växer fram. Svenska folket mår inte bra. Men felet ska kanske i vissa fall snarare sökas i existensiella kriser, svåra livsvillkor eller begränsade anställningsmöjligheter än i ländryggen eller på arbetsplatsen.