Signerat - Hanne Kjöller.
Meddelarfriheten är en förnämlig liten konstruktion. Det är tack vare den och de andra delarna av regelverket i tryckfrihetsförordningen som offentliganställda utan att riskera repressalier kan slå larm om fiffel och båg eller andra brister i verksamheten. Den chef som blivit uthängd som oduglig eller kanske ständigt berusad på arbetet är i lag förbjuden att ens försöka ta reda på vem som skvallrat. Att som journalist avslöja sin källa är också ett brott. Den som blåst i visselpipan ska skyddas till varje pris.
Men så kom bolagiserings- och upphandlingsvågen. Verksamhet som fort-
farande finansieras med allas våra skattepengar drivs i privat form. Som till exempel Samariten Ambulans AB. När tre ambulanssjukvårdare gick ut i medierna och berättade om bakluckor som åkte upp under färd och britsar som inte gick att låsa fast blev reaktionen en helt annan än den skulle ha blivit om verksamheten organiserats av landstinget.
Arbetsgivaren, som tidigare fått problemen påtalade för sig men struntat i att åtgärda dem, svarade med att säga upp de tre. Inte mycket till tack för att ha visat hur våra skattepengar användes till att betala överpris för en tjänst som levererades med undermålig – för att inte säga direkt livsfarlig – kvalitet.
Den politiska enigheten om vansinnet i detta var stor. En stor majoritet i riksdagen klubbade därför för ett par år sedan igenom förslaget om ett stärkt meddelarskydd för anställda i kommunala företag. Lagen gav de privatanställda i kommunala bolag, stiftelser och föreningar samma meddelarfrihet i förhållande till arbetsgivaren som anställda inom myndigheter. Och så var det problemet löst.
Men det skulle följas av ett annat. De myndigheter och kommunala förvaltningar där meddelarfriheten aldrig varit hotad har sedan en tid tillbaka alltmer börjat agera som om den vore det. Så har Stockholms stad, hjärtat i offentlig verksamhet, i dagarna delat ut inplastade kort till medarbetarna med instruktioner om hur de ska förhålla sig till journalister. På ena sidan formuleras sju regler som ”alltid” gäller vid mediekontakter. Som att hålla sig till sitt eget ansvarsområde och att tänka efter innan man svarar. På andra sidan, under rubriken ”Aldrig vid mediekontakter”, får de anställda veta att det inte är tillåtet att ha egna teorier, bli upprörd eller arg och inte heller att använda uttrycket ”inga kommentarer”.
Men med vilket lagligt stöd tar sig Stockholms stad rätten att säga på vilket sätt och om vad anställda får kommunicera med medierna? I tryckfrihetsförordningens första kapitel klargörs att rätten att meddela uppgifter och underrättelser gäller ”i vad ämne som helst för offentliggörande”. Att man inte skulle få använda vissa fraser, inte tala om vissa saker, inte tala på ett visst sätt står det däremot ingenting om. (Att exempelvis tystnadsplikten inskränker meddelarfriheten är något annat.)
Den attitydförändring som ligger till grund för det inplastade kortet från Stockholms stad märks dessvärre på en rad andra håll. Svenska journalister som tidigare haft förmånen att ofta bara kunna lyfta luren och ringa partiledare, statssekreterare och sakkunniga i departementen måste nu ofta ta omvägen runt en pressekreterare. Vissa fackförbundsordföranden har på samma sätt skaffat sig kontor i ett elfenbenstorn. Och så finns det myndigheter som håller sig med en handfull informatörer, inklusive en jourtelefon, som inte svarar i någon av telefonerna.
Det här handlar inte om journalisternas bekvämlighet. Det handlar om offentlighet och reportrars möjlighet att fullgöra sitt uppdrag gentemot medborgarna. På samma sätt som meddelarskyddet inte i första hand handlar om de anställdas yttrandefrihet, utan om medborgarnas rätt till insyn och till att kunna granska vad de får för sina skattepengar.
Därför bör Stockholms stad dra tillbaka sitt plastkort och i stället mana sina medarbetare att i stort och smått kontakta journalister närhelst de tycker sig ha
något att berätta.