Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Mediemakt: Jämmer och tidningselände

Journalistiken ska beskriva verkligheten. Men med ämnesval och vinkling handlar det ibland mer om att regissera den.

Petter Beckman är journalist med ett förflutet på DN. För ett tiotal år sedan arbetade han med ”public journalism”, ett slags gräsrotsjournalistik som går ut på att flytta ut sin arbetsplats till den verklighet man vill skildra. Till exempel till de södra förorterna.

Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att det är i Botkyrka man sedan flera år tillbaka hittar Petter Beckman och hans tidning Södra Sidan. Kanske är det heller inte konstigt att han vägrar betrakta förortsborna som hjälplösa stackare, utan i stället som kapabla individer med makt att påverka sin egen framtid. Inte konstigt, kanske. Men ändå, i medievärlden, en rätt ovanlig syn på sina läsare.

Vi träffas en stund och pratar om detta med journalistiskt tilltal. Om hur journalister tecknar verkligheten, snarare än nedtecknar den. Hur vi med våra frågor kan få en 50-åring att ­berätta hur ont hon har i knäna och hur jävligt det är att åldras. Och hur vi med ett annat frågebatteri kan få samma människa att berätta om den frihet och tid hon nu upplever när barnen blivit stora.

Om vi matas med berättelser om hur eländigt allting är kommer vi till sist att uppleva att allt är eländigt. Om vi ideligen får veta att det är kört för vår del, att vi inte har några möjligheter, så kommer de chanser som vi faktiskt hade att på sikt gå förlorade.

När Petter Beckman bestämde sig för att starta sin tidning gjorde han det just med denna utgångspunkt. Det fanns redan en gratistidning i Botkyrka: Mitt i Botkyrka. Men, säger Petter Beckman, den hade just hjälplöshetsperspektivet. Alltså fanns, menade han, en lucka att fylla.

Jag sitter med de två tidningarna framför mig. Båda är från månadsskiftet november/december. Redan på första sidan går det att konstatera att det är en ocean som skiljer dem åt.

Södra Sidan toppar med en nyhet om Fittjaskolan. Där berättas om en rektor som 2011 bestämde sig för att byta pedagogisk riktning. Då låg de dåvarande niondeklassarnas meritvärde (betygssnitt) på 164 poäng, jämfört med rikssnittet samma tid på 211. Två och ett halvt år senare var prestationerna högre än någonsin i skolans historia: 206 poäng jämfört med rikssnittet på 213.

Under rubriken ”Bilal vill visa vägen framåt” berättar Vårbyprofilen Bilal Amara om Idéverkstaden. Det är ett projekt som hjälper unga, lika vilsna som han själv en gång var, att hitta och förverkliga sina mål. Burcu Kalkan, jurist, statsvetare och i dag anställd på arbetsmarknadsdepartementet, är en av dem som föreläst på Idéverkstaden. I tidningen ger hon läsarna sina tips på hur man gör för att nå dit man vill.

Vidare hittar jag en artikel om hur surfplattor introducerats i förskolan Kärrspiran. Rubriken på förstasidan lyder: ”Paddor får barn att samarbeta”. I brödtexten ställs vissa kritiska frågor. På samma sätt går det förstås också att hitta mer negativt laddade nyheter i tidningen i stort. Som till exempel inlägget om de rasistiska attentaten mot moskén i Fittja.

Men skillnaden är ändå gigantisk mot Mitt i Botkyrka. Huvudnyheten här är skriven i versaler under rubriken ”Skräcken för löss sprider sig”. Det är två lägenheter i Tumba som fått påhälsning av ”blodsugande vägglöss”. Och nu, får vi veta, ”sprider sig skräcken bland grannarna”. En hyresgäst vittnar om hur hon inte kan sova.

Inne i tidningen hävdas att vägglössen ökar ”explosionsartat”. Att Anticimex sanerade drygt 7.000 lägenheter i Storstockholm förra året, medan man i år tror sig landa på 9.000. En ökning, javisst, även om siffrorna är preliminära. Men nog är skillnaden mer av en kinapuff än en explosion.

Ett stort utrymme lämnas också åt en kvinna som cyklade in i en felplacerad trafikskylt. I underrubriken sägs att skylten kunde ha kostat henne livet. I brödtexten tycks dock allvarsgraden ha sjunkit rejält. Kvinnan uppsökte sjukhus och fick en nackkrage ”för säkerhets skull”. Men visst kan en incident som denna sluta med döden. Precis som det mesta annat vi männis­kor företar oss. Att äta biff är inte heller ofarligt. Man kan sätta en bit i halsen och dö.

Andra rubriker ur förstasidesstoffet lyder: ”Falsk sköterska stal från äldre”. I artikeln framgår att det är en åldring, inte flera äldre, som utsatts (även om man hänvisar till ett likande fall i Hagsätra). Och så berättas om Jonas ”en av de drabbade när stöd till idrott dras in”. Av den artikeln framgår sedan att Jonas faktiskt inte är drabbad eftersom han har stöd från Riksidrottsförbundet för att kunna kombinera sin elitsatsning med högskolestudier. Där sägs i stället att andra som inte har det kan drabbas.

Precis som det finns en och annan ”dålig” nyhet i Södra Sidan finns det förstås också en och annan ”god” nyhet i Mitt i Botkyrka. Men tidningarna som bevakar samma område under ungefär samma tidsperiod är ändå en påminnelse om att vi med våra ämnesval, ingångar och tilltal inte beskriver verkligheten – utan skriver den. Och att det förpliktigar.

Som i hela resten av världen föds vi med olika förutsättningar, både ekonomiskt, socialt, kulturellt och intellektuellt. Jag vill på intet sätt förringa skillnaderna eller hur olika branta individernas uppförsbackar genom livet är. Men i motsats till stora delar av världen så lever vi i ett välfärdsland som långt bättre än låt säga USA förmår jämna ut dessa skillnader. Skomakarsöner är inte dömda till att sula skor – om de inte vill. De kan, precis som alla andra som lägger manken till, bli exempelvis läkare.

Vänsterdebattörer brukar invända att detta sätt att resonera är att göra det väl enkelt för sig. Men den vänster som hela tiden fokuserar på svårigheter i stället för möjligheter riskerar att cementera människors utanförskap. Den individ som frånsäger sig ansvaret för sin livssituation och ser sig själv som ett offer förlorar också makten att förändra sitt liv.

Den känsla av uppgivenhet som vissa av Husbyborna uttryckte under kravallerna i våras förtjänar att tas på allvar. Men den förtjänar också att ifrågasättas. Det är inte de tiggande rumänerna i Stockholm, som saknar både mat på bordet och tak över huvudet, som kravallar. Det är förortsungdomar som bor i normala lägenheter och som oavsett sina föräldrars inkomster kan – om de vill och kämpar för det – läsa samma höga utbildningar som alla andra födda under bättre socioekonomiska omständigheter.

Det är om detta vi i medierna också borde berätta.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.