Signerat – Johannes Åman.
Resultatet av många människors oberoende bedömningar kan bli bättre än de svar som de klokaste och kunnigaste enskilda individerna skulle kunna ge. Fenomenet är väl känt från ”Vem vill bli miljonär?” Även om de flesta i publiken vet mindre än den tävlande, så brukar misstagen ta ut varandra så att publiken som kollektiv leder den tävlande till rätt svar.
Demokratiska, öppna samhällen sätter sitt hopp till en liknande massans visdom. Mycket som sägs och skrivs är inte alls särskilt klokt. Men så länge meningarna kan brytas mot varandra, kan vi alla bli klokare.
Journalisterna har en central roll i ett öppet samhälle. Tillsammans borde vi göra ett bättre jobb än vad var och en av oss gör ensam. Men gör vi det?
Under den senaste veckan har allas blickar riktats mot Sverigedemokraterna. Partiets opinionssiffror är på väg uppåt. Detta kan vara ett blivande riksdagsparti.
Häri ligger en nyhet. Fast riktigt som andra nyheter är den inte, eftersom Sverigedemokraterna har sina rötter i främlingsfientlig högerextremism. Även om Jimmie Åkesson mer och mer låter som andra partiledare lyser det gamla ibland igenom, som i Åkesson debattartikel om muslimer i måndagens Aftonbladet.
Hur Sverigedemokraterna bevakas skiftar inte bara mellan redaktioner utan också från dag till dag.
I många artiklar har SD:s landsdagar skildrats som vilken partikongress som helst. I andra har det drivits en så upphetsad jakt på lögner från Sverigedemokraterna att granskningen utmynnat i egna halvsanningar.
Summan är inte smickrande för journalistkåren. Jimmie Åkesson har fått Anna Ankas plats i rampljuset, och i motsats till henne har han förutsättningar att förbli uppumpad till kolossalformat. Inte för att enskilda journalister bestämt det utan för att medielogiken och många enskilda beslut tillsammans ger det resultatet.
Här är det svårt att se någon kollektiv visdom.