Morgondagens sjukvård står inför en rad utmaningar. Dit hör en demografisk verklighet som kommer att innebära att färre måste försörja allt fler, allt sjukare och allt äldre människor. De medicinsk-tekniska framstegen blir fler och längre. Det kommer också att kosta.
Så hur får man ihop ekvationen? Tja, en god idé är att börja med att rensa bort det som inte behövs och som heller inte gör människor friskare eller lyckligare. Jag tänker på den ökade medikaliseringen.
I boken ”Skapar vården ohälsa?” snirklar sig en rad nordiska allmänläkare igenom den märkliga medicinska terräng som blivit deras vardag. En av dem är den norska professorn Irene Hetlevik. Hon skriver om hur friska människor sjukifierats genom att gränsvärden för än den ena riskfaktorn, än den andra, sjunkit genom de senaste decennierna så till den grad att det normala har blivit onormalt.
Titta på grafiken ovan. Om man inskränker sig till att kontrollera kolesterol och blodtryck ser man att blott hälften av 25-åringarna kvalar in som friska. Gruppen ”sjuka” – som alltså inte behöver ha minsta lilla symtom – stiger i takt med åldern. Bland 50-åringarna är det 90 procent som enligt gällande definitioner har onormala värden. Sammantaget är det 76 procent av den vuxna (20–79 år) norska befolkningen som enligt gällande definitioner inte är riktigt frisk. Lägger man till andra markörer för hjärt-kärlsjukdom som övervikt, rökning och arv så blir det bara ett par procent som klarar sig undan.
Irene Hetlevik använder begreppet fragmentforskning. Det finns mer än 300 markörer som visat statistiskt samband med hjärt-kärlsjukdom. Vad är poängen med att på verkliga människor fokusera på en eller ett par av alla markörer som anses medföra en viss riskökning.
”Att ålder inte ingår som ett kriterium när definitionerna görs tillskriver jag den teoretiska kortslutningen”, skriver Irene Hetlevik. Blodtrycket stiger med åldern. Det är en del av kroppens naturliga åldrande. Men det är inget som gränsvärdena tar någon hänsyn till.
Medikaliseringen av människor som upplevt sig friska är inte bara onödig och kostsam. Den är direkt skadlig.
Läkartrion Lotte Hvas, Kirsti Malterud och Susanne Reventlow skriver i samma bok om benskörhetsmätningar på kvinnor. Också här har den medicinska expertisen introducerat ett slags standardskelett med så snäva ramar att det mest sannolika scenariet för kvinnor som hamnar under gränsvärdet är att det inte bryter någonting.
För 60-åriga kvinnor utan benskörhet är risken att under kommande tio år bryta lårbenshalsen 2,3 procent. För ”bensköra” kvinnor i samma ålder är den siffran 7,8 Mer än tre gånger högre risk förvisso, men ändå inte större än att mer än 92 procent av dem inte kommer att bryta sig. På tio år.
Men så tänkte inte kvinnorna i studien. Trots att de informerats om att motion stärkte skelettet valde kvinnorna att lägga om sitt liv så att de slutade cykla, åka skidor eller göra annat de gjort tidigare. Vissa talade om hur kalket rann ur dem. En kvinna uttryckte det såhär: ”Jag rasar ihop mer och mer, och jag kan bryta precis vad som helst.”
Kroppsliga upplevelser, som ont i skuldror, anklar eller handleder, började tolkas till symtom på den minskade bentäthet de tidigare inte vetat något om. Författarna skriver hur man genom att namnge en orsak till ett lidande skapar en process där individen hittar en mening med lidandet. Det blir ett slags växelverkan mellan kroppsliga förnimmelser och upplevelser om vad de kan bero på.
Människor blir sjuka av att tro sig vara sjuka. Omvänt blir människor friska av att tro sig vara friska. Läkartrion refererar till epidemiologiska studier som visar att självupplevd hälsa kan vara en skyddsfaktor mot hjärtsjukdom, tidig död och funktionsnedsättning.
Så svaret på frågan om vården skapar ohälsa måste vara ja. Åtminstone som den i så hög grad ägnar sig åt att berätta för dem som upplevt sig som friska att de egentligen inte är det.
Det här är den första artikeln i en serie om medikaliseringen i samhället.