En 26-årig man deltar i ett medicinskt försök för ett nytt antidepressivt läkemedel. Det var ett dubbelt blindtest där halva gruppen får medicin, andra halva sockerpiller. Flickvännen hade gjort slut och situationen blev honom övermäktig. Han svalde 29 kapslar av sin medicin, ångrade sig och sökte akutmottagningen.
Där kollapsade han. Hans blodtryck föll till 80/10 och pulsen stack i väg till 110. Han behandlades med dropp för att få upp blodtrycket. Under tiden sökte läkarna besked om vilken substans det var han fått i sig. Det var, visade det sig, sockerpiller.
När mannen med dropp fick veta detta normaliserades blodtryck och puls (126/80 respektive 80). Han blev frisk.
Berättelsen återges av läkaren Inga Maria Lunde i boken ”Skapar vården ohälsa?”. Effekten, att den som tror sig bli sjuk också blir sjuk, kallas nocebo. Den handlar om en samverkan mellan kropp och själ långt bortom medvetandenivå och har alltså ingenting med fusk eller simulering att göra.
Just så funkar vi människor. Kropp, själ och minnen är intimt sammanlänkade så till den grad att det ibland är svårt att veta vad som är vad.
När det gäller positiva känslor är det inte svårt att få med sig människor på resonemanget. De flesta kan känna igen sig i förälskelsens rus. Hur man sover och äter mindre, men ändå känner sig starkare, friskare och mer levande än tidigare.
Åtskilliga kan också acceptera att tillfälliga svackor i livet med skilsmässor, andra förluster eller kanske bara överansträngning gör en mer mottaglig för exempelvis infektioner. Men när det kommer till de mer långvariga tillstånden, som kläs i en dunkel diagnosskrud, då är det stopp. Även om man inte vet orsakerna till tillståndet, så brukar patientgrupperna vara tvärsäkra på en sak: vad det än är så är det INTE själen. Och gud nåde den som skulle antyda att själen eller sociala omständigheter kan spela in.
I litteraturen används begreppet kultursjukdomar. Professorerna Birgitta Hovelius och Sven Ingmar Andersson gör i samma bok ett svep. Trötthet, nedstämdhet och värk hette nostalgi på 1700-talet, neurasteni runt sekelskiftet. För en tid sedan oral galvanism, elallergi och sjukhus-sjukan. Sedan fick vi fibromyalgi och utbrändhet.
Alla dessa diagnoser är på väg ut. Nu lanseras myalgisk encefalomyelit/ME och CFS, kroniskt trötthetssyndrom. Diagnoser lika luddigt förpackade som sina föregångare, med lika dramatisk självupplevd symtombild, med det gemensamt: det är absolut inte psykiskt.
De amerikanska diagnoskriterier som ligger till grund för våra svenska sjukdomsklassifikationer rymde år 1952 sammantaget 106 diagnoser. I dag har de blivit 365. Kultursjukdomarna, som i så hög grad tycks drabba kvinnorna, utgör en betydande del.
Men varför drabbas kvinnorna? Kvinnor lever längre än männen, även i länder där livet är naturligt kort, om de överlevt de riskabla barnafödande åren. Andersson skriver om att forskare funnit att kvinnokroppen är starkare än mannens och att det kan finnas evolutionära förklaringar till detta. Kvinnors dubbelarbete eller multipla roller har i forskningen snarare setts som något gott för kvinnors välbefinnande.
Summa summarum finns inga medicinska skäl till att kvinnor skulle vara sjukare än männen. Möjligen finns politiska, sociala, ekonomiska eller psykologiska. Att klä dem i en biomedicinsk skrud är att kamouflera de verkliga orsakerna. Det leder inte framåt. Det cementerar felaktigheter i systemen. Och det kan omöjligt ligga i kvinnors intresse.
Det här är den andra artikeln i en serie om medikaliseringen av samhället.