Signerat - Hanne Kjöller.
Man kan inte lugga en skallig. Vill förre Guantánamofången Mehdi Ghezali inte svara på frågor så går det förstås inte att tvinga honom. Hans advokater, Peter Althin och Anton Strand, skriver på DN Debatt att Ghezali inte har någon skyldighet att redogöra för den omtalade resan till Pakistan. Men för att minska spekulationerna berättar de att syftet var att fira ramadan. Så var detta klartlagt och nu kan medierna lämna honom i fred.
Nu kan man tycka att Ghezali borde kunna bjussa på någon enda liten presskonferens när så många stridit för hans frigivning. Den kampen var rätt oavsett vad som sedan hände. Men det är klart att människor är besvikna. Det saknas ännu en rimlig förklaring.
För rimlig och ihophållen är inte advokaternas story. Den säger intet om vem som finansierar nolltaxeraren och tvåbarnspappans Ghezalis alla resor. Peter Althin säger till P 1 Morgon att Ghezali vid gripandet i Pakistan enbart anklagades för visumbrott. Och samtidigt att han har torterats. Verkligen? Tortyr för att det saknas en stämpel i passet?
Tidskriften Fokus ger en annan bild. I bilen där Ghezali tillsammans med tre andra svenskar och ytterligare åtta personer greps hittades ”10 940 dollar, 16 cd-skivor ’Hereafter’ av predikanten Anwar Al-Awaki, två knivar och en strypsnara av vajjer” (18/9).
De andra svenskarna är Munir Awad, Safia Benaouda och deras barn. Där finns också en rad ekonomiska frågetecken. De två reste 2007 med den lilla i magen till Somalia, enligt uppgift för att uppleva ”äkta muslimsk kultur och vacker natur”. Resan slutade i etiopiskt fängelse. Svenska UD fick till sist paret därifrån. Sina flygbiljetter hem har de ännu inte betalat.
Men ändå hade den nolltaxerade Munir och Safia med sina ytterst blygsamma inkomster (sannolikt garantibeloppet i föräldraersättningen) alltså råd att bege sig till Pakistan. Förklara gärna det, någon.