I den mån han är hågkommen i dag hålls den socialdemokratiske kommunalpolitikern Hjalmar Mehr ofta ansvarig för att ha rivit det gamla Stockholm.
Det är orättvist. Inte för att det inte finns en del att diskutera när det gäller omdaningen av Stockholm. Men som Björn Elmbrant visar i ”Stockholmskärlek. En bok om Hjalmar Mehr” (Atlas) var Mehrs liv och politiska gärning långt rikare och intressantare än vad en debatt om några träd i Kungsträdgården ger vid handen.
Han inledde sin politiska bana i Stockholms stadshus i början av femtiotalet. Det var en märklig tid då västvärlden var på väg in i två decennier av obruten tillväxt. Men det visste inte människor då. Tvärtom var stämningen ännu präglad av kriget; trevande och försiktig.
Men en del politiker insåg att efterkrigstidens stora utmaning skulle bli att möta medborgarnas växande behov av bostäder, transporter, affärer, fritid – kort sagt, modernitet. De tänkte stort i en tid då man ännu inte börjat tänka stort.
Mehr var långt ifrån självklar som ledande socialdemokratisk politiker. Föräldrarna Sara och Bernhard Meyerowitch var judiska socialister som flytt Ryssland efter revolutionen 1905
De bosatte sig i den nybyggda arbetarförorten Aspudden. 1910 fick paret Mehr – som deras namn nu var – en son som döptes till Hjalmar. Trots familjens knappa inkomster placerades han i privatskolan Carlssons vid Humlegården 1922.
Den spinkige gossen var passionerat intresserad av historia och distanserade sig likt många invandrarbarn från föräldrarnas kulturarv. Men socialdemokrat blev han. Vid 15 års ålder gick han med i Södermalms socialdemokratiska ungdomsklubb.
Han var mer vänsterinriktad än sina kamrater och dessutom läroverkspojke, vilket gjorde att han hamnade utanför gemenskapen. Om hans judiska invandrarbakgrund spelade in är svårt att avgöra, men den svenska arbetarrörelsen var knappast fri från tidens antisemitism.
Mehr utbildade sig till jurist vid Stockholms högskola, gick med i Clarté och engagerade sig i solidaritetsarbetet med den spanska republiken. 1939 blev han tjänsteman i Stockholms kommun, som sekreterare i fattigvårdsnämnden.
Men lyckligtvis var det socialdemokratiska partiet ett hus med flera dörrar. Sedan mitten av tjugotalet styrdes Stockholms arbetarkommun av den stridbare Zäta Höglund, som varit kommunist men nu befann sig på socialdemokratins vänsterflygel. Mehr blev en av hans ”pojkar” och tog tio år senare tog steget över från tjänstemannasidan och blev politiker. 1950 efterträdde han Höglund som ledare för Socialdemokraterna i Stockholms stadshus.
Mehrs radikalism fick utlopp i det som ibland kallas ”kommunalsocialism”, praktisk vardagsnära reformpolitik. Under större delen av femtiotalet var Socialdemokraterna i opposition, men tillsammans med Folkpartiet kunde Mehr som socialborgarråd verka för en modern socialvård, stödja barnbyn Skå och förbättra villkoren för handikappade och utvecklingsstörda.
Elmbrant, som bland annat har skrivit biografier över Palme och Fälldin tidigare, har en sällsynt förmåga att fånga politiker i rörelse. Mehr framstår som en intensiv, rolig och krävande ledare. Men som många ”starka män” tycks han ha haft svårt att förstå sig på svaghet, som till exempel medarbetaren Joakim Garpes känslighet för den intensiva kritiken av rivningarna.
Socialdemokraterna vann valet 1958 och Mehr styrde sedan Stockholm i åtta år. Nu började också kritiken växa. Det tycktes som en ny och främmande stad av genomfartsleder, parkeringshus och bankpalats höll på att växa fram ur grushögarna på nedre Norrmalm.
Ingen kan säga att allt detta blev lyckat. Men faktum är att stora delar av Stockholm ändå är helt intakta, till exempel Gamla stan som räddades av just Hjalmar Mehr. Och de radikala ingreppen i city skonade Stockholm från den förslumning av stadskärnan som drabbade andra storstäder på sextio- och sjuttiotalet.
Visst borde man ha gått varsammare fram. Och det är nog bra att vi inte har så många ”starka män” längre. Men som Björn Elmbrant frågar i slutet av sin bok: Var finns i dag den egna, starka uppfattningen om behovet av stora samhällsförändringar, den som Hjalmar Mehr och hans generation bar på?