Signerat – Erik Helmerson.
Alla som gett sig in i Mellanösternfrågan vet att den är samtidsdebattens kanske ömmaste varböld. Oavsett från vilket håll man petar gör det lika ont. Det som för den ene är en hänsynslös ockupation av ett värnlöst folk är för den andre en utsatt demokratis kamp för överlevnad i en fanatisk, fientlig omvärld.
Desto viktigare att svenska staten, när den informerar i frågan, uttrycker sig sakligt. Så har inte skett med det bidrag på 150.000 kronor som Sida genom sin underorganisation Forum Syd betalat till Palestinagrupperna i Sverige (PGS). Snarare var det som att förse en fyraåring med kastrullock och träslev: resultatet har hörts högt och tydligt långt utanför köket. PGS använde nämligen pengarna till skriften ”Kolonialism och apartheid – Israels ockupation av Palestina”.
När biståndsminister Gunilla Carlsson genom SvD fick veta vad som hänt reagerade hon med upprördhet. ”Ena parten demoniseras och man tar tydligt ställning och bedriver opinionsbildning. Men det ska inte skattebetalarnas pengar användas till”, säger hon till tidningen.
För detta har Carlsson anklagats för ministerstyre av människor som anser att ordet betyder att en minister säger något som man själv inte håller med om.
Även anklagelser om censur har framförts. Men censur innebär att en viss åsikt inte får uttryckas, inte att alla åsikter får uttryckas med hjälp av skattemedel för biståndsinformation. Kalla Israel en kolonialistisk apartheidstat om ni vill eller säg att palestinierna bedriver besinningslös terror mot oskyldiga civila. Men ni kan väl åtminstone betala själva?
Sidas informationsregler ses nu över, och det vore inte helt orimligt om mer pengar i framtiden gick till bistånd i stället för propaganda. Sida reagerade också nyktert på avslöjandet; i tidningen Dagen konstaterade kommunikationschefen Joachim Beijmo att skriften knappast var förenlig med huvuduppdraget, som är att öka kunskapen om bistånds- och utvecklingsfrågor.
Historien med Palestinagrupperna låter som ett rosslande eko av tidigare decennier, av en tid då svenska staten alltid tycktes ha pengar över för att sprida åsikter som låg märkligt nära det socialdemokratiska partiprogrammet.