Signerat – Erik Helmerson.
Samma vecka som Utrikespolitiska institutet håller seminariet ”Mellanösterns nya regionala stormakter” tillkännager Iran att landet planerar att skicka krigsskepp mot USA:s havsgräns.
Uttalandet liknar mer ett tomt hot än ett reellt säkerhetspolitiskt dito – Irans marina förmåga är långt ifrån det mest skrämmande med landet – men att den islamiska republiken har höjt sina utrikesambitioner är i allra högsta grad en realitet.
På seminariet visade UI:s Iranexpert Per Jönsson, tidigare Mellanösternkorrespondent på Dagens Nyheter, på fem stora iranska triumfer efter den 11 september 2001.
Irak har tack vare Saddams fall förvandlats från ärkefiende till vänskaplig granne. Talibanernas reträtt i Afghanistan befriade Iran från ytterligare en aggressiv rival. USA är försvagat och utmattat och har varken resurser eller vilja att skicka nya arméer till Mellanöstern. Iran kan nu få kärnvapen på mycket kort tid.
Och slutligen: den arabiska våren – som i Iran kallas det islamiska uppvaknandet – har skapat nya möjligheter till inflytande för den iranska regimen. På köpet har den efter revolutionerna blivit av med ett par västvänliga härskare.
Att Iran strävar efter att bli en regional stormakt och ledande exportör av islam är uppenbart, att dess manöverutrymme vuxit likaså. Ändå har Teheran anledning att känna oro. Demokratirörelserna i grannländerna innebär fortfarande en rejäl smittorisk för ett land som har en i många stycken medeltida regim men ett modernt folk. Trots att regimen hittills varit framgångsrik i att brutalt slå ner inhemska uppror finns demokratidrömmen kvar, främst bland de unga.
Ett annat hot är vad som för de flesta andra är ett löfte: en fungerande fred mellan Israel och palestinierna. Teheran får mycket näring ur det utbredda arabiska Israelhatet och ser med fasa på palestinska FN-framgångar och en eventuell framtida fred.
Här finns en lärdom när Sverige, EU och väst ska förhålla sig till det nya Mellanöstern. Envetet stöd till demokratirörelser och fortsatta strävanden efter en tvåstatslösning är inte bara fruktbart för hela regionen utan också en väg att blockera det iranska maktspelet.